Det där med bokmässan.

Vi ses där, sa jag till folk, och så träffade jag nästan ingen utöver dem som jag hade i min direkta närhet, det vill säga i Bonniermontern.
Sedan hänger ju inte jag i baren på Park. Andra klarar både fest och arbete, men det gör inte jag. Jag är inte heller särskilt intresserad. Alla människor i hela världen är mycket trevligare nyktra.

Men det dök upp en och annan i montern som jag inte kände men som jag var oerhört glad för att få träffa. Hillevi Wahl till exempel.
Hon var med i första avsnittet av Djävulsdansen och gjorde ett djupt intryck på mig.
Nästa del av serien kommer i morgon.

Sedan presenterade Simona mig för kvinnan som har lärt mig så mycket att jag nästan började gråta när vi sågs.
Mia Törnblolm.
Det var tack vare henne jag blev coach.
Det var tack vare hennes bok, Så dumt, som jag verkligen förstod missbrukets mekanismer.
Det är tack vare henne som jag är rätt bra på att föreläsa. Hon har lärt mig att det är okej att blanda humor med djupt allvar, utan att för den skull tappa tråden och energin i föreläsningen.
Här är vi.
Hurra!