Jag läste någonstans igår

att vi författarkollegor ska hjälpa varandra, och jag tänker att det är ett väldigt kvinnligt sätt att se på sitt arbete, sitt eget företag (som det faktiskt handlar om). Det är naturligtvis inget fel i att tänka som en kvinna, men att alltid ha andras företag för ögonen är inte min grej.
Numera.

Jag hjälper de jag vill hjälpa, stöttar och hojtar högt om mina närmaste, de som är mina vänner och inte bara kollegor. Min åsikt måste få vara fri, jag kan inte vara lojal mot ett kollektiv, eller mot mitt kön. Jag måste vara lojal mot mig själv.
Numera.

Att vara egoistisk och se om sitt eget hus är fortfarande fult, i alla fall om man är kvinna.
Man ombeds oftare än man kanske lägger märke till, att åsidosätta sina egna behov framför andras. Att prata ut, inte agera i egen sak.

Bullshit, säger ego Hellberg.
Jag tror faktiskt att jag har pratat ut klart.
Numera.

Höga klackar ska inte missförstås. De är bara höga klackar.