Drömma stort.

Törs man det?
(Helena frågade efter förra inlägget.)

Jag tror att det är en förutsättning, säger jag som 2012 slängde mig in i den här författarvärlden medan jag blundade och hoppades att jag skulle slippa sälja hus och hem.
Det gick så där.
Till sist fick jag ju sälja lägenheten för att överleva.

I två månader satt vi i en andrahandslägenhet utan att veta var vi skulle bo månaden efter.
Jag var fortfarande 100% ansvarig för två tonåringar (även flickvännen bodde med oss, Misse och alla kartonger) och jag skulle vara den mogna, omhändertagande mamman.
Det var inte alltid jag kände att jag klarade det.
Jag hade grava sömnproblem.
Mitt klimakterie och den enorma oron för framtiden höll mig vaken.

Jag kände mig som en zombie om dagarna och det enda som fick mig upp ur sängen var mina manus. Det närmade sig deadline för redigeringen av En liten värld, samtidigt som jag skrev febrilt på Toscana som jag hade lovat att min förläggare skulle få ta med sig på sin julsemester (stackaren, första grovmanuset var inte särskilt bra), och att ligga i sängen och pilla sig i naveln var det tack och lov inte tal om.

Precis när jag nådde min lägsta punkt, kom beskeden.

"Din kötid räcker till en finfin hyreslägenhet precis utanför Farsta. Grattis."
"En liten värld blir huvudbok i Bonniers Bokklubb, Grattis."
"Här får du äntligen lite pengar från utlandskontrakt, så att du klarar att skriva ett år till, Grattis."

Man behöver kanske inte göra som jag, jag skulle säga att det till och med är rena rama vansinnet. Däremot tror jag att man måste vara beredd att göra vissa uppoffringar om man vill satsa på det här jobbet.

Det är fortfarande tufft för mig, nöd och näppe gäller.
Men med tanke på att jag debuterade skönlitterärt 2012 så är det rätt vasst ändå.
Jag tror stenhårt på mina böcker och min lite egna genre med medelålders härliga människor.