Onsdag och en vanlig arbetsdag.

Inte för Simona.
Ingen vanlig, alltså.
Här kan ni följa hennes New York äventyr.
Jag tycker att det verkar helt underbart!

Själv tränar jag på min skrivna engelska genom att hänga i min nya FB-grupp med andra axelmänniskor.
Jag vet nu att den häftiga smärtan som uppstår vid ofrivilliga rörelser (om ni visste vad många sådana man gör under en dag) kallas Zing. Att rörelseomfånget mäts i RoM, och att Frozen shoulder förkortas FS.

Det finns också tre stadier: frysa, fruset, tina där jag nog fortfarande är i frysen 7 månader in i sjukdomen.
Jag är också förskonad, pepparpepparpeppartvitvitvi, från de galna vilosmärtorna som vissa beskriver som olidliga.
Idag har jag ont men det kommer inte att hindra mig från att göra något.
Möjligtvis från att städa.
Hehe.

När jag jobbade som andra människor gör, var engelska koncernspråket och jag använde det mer eller mindre varje dag, både i tal och skrift.
Jag har inte skrivit sedan dess, och det är märkligt hur snabbt stavning och annat lämnar hjärnan.

Nu ska jag i alla fall skriva på svenska, och det kan jag berätta går bättre och bättre.
Träning är grymt, faktiskt.
Tjohej!