Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

lördag 28 januari 2017

Man kan verkligen fråga sig

hur det är möjligt att prata i telefon i fyra timmar, men det visade sig idag att det är helt och hållet inom ramen för vad en människa klarar.
Anders. En av mina äldsta bästa vänner, tillika gudfar till Jonathan, som bor i Köpenhamn sedan många år (vi har nog inte setts på kanske 12 år, typ?), och jag, pratade tidigare ofta med varandra men nu har det gått säkert 3 år.
Det fanns ett och annat att avhandla.

Och herregud, vad roligt det var att prata med honom igen.
En sådan där superbra kompis som vet allt om mig och jag allt om honom.
Från och med nu får det inte gå så lång tid, bestämde vi.

Men det är det med kompisar som man kan ta upp tråden med trots att det har gått många år.
Visst är det härligt?
Jag har egentligen inte särskilt många riktigt nära vänner. Några få. Tre-fyra i Stockholm. Ett par till på andra ställen. Jag har alltid betraktat Anders som en bästis, trots att vi hörs alltmer sällan.

Sedan har jag fler kompisar, men de jag skulle ringa och gråta ut hos är inte så många.
Men det räcker verkligen, och jag är så himla glad för mina vänner.
Jag träffade några igår. Människor jag har känt i 30 år, så länge jag har bott i Stockholm.
Jag har sett dem gå från spralliga 25-åringar till mogna kvinnor (och män).
Superhärligt.

Jag kom hem sent, somnade ännu senare och vaknade trött och valde bort friskis för att jag skulle JOBBA!
Istället pratade jag bort den här arbetsdagen.
Well. Det var det värt.

Nu ska jag i alla titta på dokumentet lite.
Ett par sidor idag, så är jag nöjd.
Ikväll rekommenderar jag att ni ser på föreställningen ÄGD på ettan, 21.00. Klickan på länken så kommer du till inlägget jag skrev om den förra året i februari.


Det var väl det.

Lördag.
Inte alls som jag planerade den.
Men vad bra den är ändå.
Jag hoppas att den också slutar lugnare än den förra helgen.
Det är exakt en vecka sedan på minuten som jag fotade solnedgången och en halvtimma senare som det började skjutas.


5 kommentarer:

Eva-Lotta sa...

Förr pratade man mer i telefon än nu. Men fyra timmar har jag nog aldrig kommit upp i. Men två...

Anonym sa...

Man behöver inte många nära vänner. Bara dom man har är bra. Som du skrev att man kan ringa till och gråra ut hos. Jag har 4 riktigt nära vänner och dom är bäst. /Meit

Åsa Hellberg sa...

Eva-Lotta; ja det var maraton igår.

Meit; kvaliten är nog viktigast, eller hur?

Ebba Range sa...

Jodå - 4 timmar ett par gånger i veckan - lätt! Helt underbart, vi har varit kompisar sedan vi var nitton ... vi borde, kan man tänka sig - ha pratat klart vid det här laget, men nej. Blir glad varje gång vi hörs. Vi ses förstås också, bor inte så långt ifrån varandra ... ändå pratar vi ohejdat.

Anonym sa...

Oja !/Meit