Degdragen förkylning det här,

men under de kommande dagarna hoppas jag att jag ska slippa snyta mig och låta som om jag är helt täppt.
Jag ska ju för bövelen åka till AMERIKA.

Jag ska bo i ett rum with a view.
Precis vid Central park. Högt upp. Någonstans mellan våning 33 och 50. Att ha en utsikt är ju så himla viktigt i den där staden, tycker jag. Det är liksom halva upplevelsen.
När jag åkte på min operaresa (inför Gloria) bodde jag inte så högt, men likväl såg jag över takåsar och var supernöjd. Då åkte jag inte ensam. Men när jag är solokvist har jag lite högre krav på boendet.
Allra helst hade jag velat åka tillbaka till hotellet jag bodde på förra året, men just när jag bokade var det för dyrt och jag tordes inte ha is i magen.

Förra året bokade jag resan sent.
Två dagar innan Misse skulle åka till katthimlen.
Idag är det ett år sedan den där förfärliga dagen. Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv varit så ledsen. Jag var förtvivlad.
Men samtidigt kändes det viktigt att få låta sorgen vara så stor och jag lät den ta den plats den behövde.
En vecka senare gick jag på gatorna i NY och var ledsen och det var exakt som det skulle vara.
Det nya livet presenterade sig direkt, samtidigt som jag kunde sörja min bästis. Det var fint på väldigt många sätt.
En stark resa, eftersom den ju handlade om min nya Sonjabok och hennes sista färd.

Misse finns med i nya boken Ett oväntat besök. Där samsas han med både hundar och hästar.
På tisdag kommer den i ljudbok. (Och Sonjas andra chans kommer samma dag i pocket.)

Det här är kanske min finaste bild av prinsen.
Jag känner fortfarande hur hans päls känns mot min hand.