Mina föreläsningar.

VAD JAG GÖR UNDER FÖRFATTARBESÖKEN

Föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman. De slitsamma åren. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär.

För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek.

Bokning sker via Författarcentrum.

Hösten 2018

Aug 4:e Feelgoodfestival Mariefred

Sept 1:a Skiljebo bibliotek /Västerås

28-30:e Bokmässa Göteborg

Okt 6:e Skärhamns bibliotek / Tjörn

Nov 22:a Fristad bibliotek /Borås


onsdag 6 juni 2018

Skrivprocess.

Det finns förstås lika många som det finns författare, och jag skulle passa mig för att rekommendera det ena eller det andra, för det beror förstås på vem man är och var ens begåvning ligger.
Jag har en kollega, Caroline, som stirrar på mig när jag berättar hur jag gör. "Det där går inte", säger hon som behöver något helt annat än jag.

Jag kom att tänka på det här jag läste ett inlägg hos Elisabet Nielsen och hennes Romanceportal.

Så om jag har någon begåvning (det kan naturligtvis också vara inbillning), så ligger den i att berätta något. Jag har lätt för att hitta till dramaturgin, det som man också kallar en dramatisk kurva. Utan att jag behöver tänka alls, faktiskt.

Just nu sitter jag med Flanagans och inbillar mig ju att jag kanske har skrivit något som är tråkigt, så idag har jag gått tillbaka och tittat men med några korrigeringar så är jag på den banan jag vill vara.
Jag vill att den här boken ska ha lite mer av drama i sig och jag hoppas att jag kan säga att jag har lyckats när jag sätter punkt.
Drama betyder egentligen fler och större konflikter. Inte sådana som borde klaras av med ett samtal mellan parterna, det blir för simpelt. Jag vill göra det svårare för mig än så.
Jag säger inte att jag kommer att klara det, men det är ditåt jag strävar.

Den här gången "tvingades" jag att skriva ett trebokssynopsis för att förlaget skulle kunna skriva kontrakt på det som måste betraktas som något nytt från mig.
Jag har lämnat mina 50-åringar ett tag, ska skriva en helt ny trilogi och förlaget ville förstås veta vad den skulle handla om.

Well.
Jag visste var vi befann oss, jag visste också vem som var huvudkaraktär i första boken, jag visste tonen och slutet som är ingången till nästa bok.
Men jag hade inga konflikter. De fick jag slänga ihop (läs ljuga ihop) i synopsis, för sådana växer ju fram för mig när jag lägger till karaktärer.

Jag har aldrig någonsin haft mer än en karaktär när jag börjar och det är så jag har skrivit snart tio böcker.
Men huvudkonflikten kommer till mig fort (utan att jag har en aning om den innan jag börjar skriva, kanske det som är den största skillnaden mellan mig och många andra författare), och där har ni dramaturgin då, för läsaren vill ju snabbt känna vad boken handlar om. Sedan ändrar konflikterna karaktär, kan bli fler, under resans gång, men huvudkonflikten löser sig aldrig förrän mot slutet (om det inte är finlitteratur. Där ältas samma sak på sidan ett som på den sista).
Som i vilken deckare som helst.

Det betyder att trots min egen variant av hur man skriver en bok, så vet jag efter den första skrivna sidan vad boken ska handla om.
Ni kan öppna vilken bok av mig som helst så ser ni det.

Mycket av redigeringsarbete för andra handlar om att stryka, stryka, stryka. Man förklarar för mycket, berättar om sådant som inte driver storyn vidare, gör utvikningar som är helt onödiga hur vackert beskrivet det än är. Många dras med upprepningar eftersom de vill förklara massor och de då är lätt hänt att man återigen berättar samma sak.

Jag behöver lägga till, aldrig stryka. Och det är ett pyssel i sig när texten är så tajt som min.
Men. Jag gör mitt bästa för att fylla den så mycket jag bara kan, utan ett redaktörsöga. Och jag tror att jag blir bättre för varje bok, men det kan vara bara jag som märker det. Å andra sidan är det allt jag behöver.

Så påpekanden jag har att förvänta den här gången är på
Tempus i tillbakablickar: jag går gärna in med pluskvamperfekt (hade) men i själva stycket använder jag gärna imperfekt. Det bli färre haden då. Min redaktör Lena som jag ska ha nu är inte ett dugg förtjust i det. (Min gamla hade inga problem med det, det är tycke och smak även i detta).
Ordföljd: Jag slänger tydligen om orden i meningarna och det kan jag faktiskt inte göra annorlunda för jag tycker att det låter rätt (för mig). Om det är dålig kunskap från min sida eller dialektalt låter jag vara osagt. Ändra måste jag ändå göra.
Konsekvent. Uppför eller upp för. Jag får inte använda båda sätten. Timma eller timme. Massor med sånt (eller sådant).

Aldrig påpekanden.
Japp, på mina dialoger. 
Däremot kan jag få påminnelser om att lägga in grejer i dem. Som att de som pratar kanske förflyttar sig så att vi får lite action samtidigt.

Jag skriver ju fortfarande bara för mig själv och för den första genomläsningen  – som jag förstör lite av nu när jag går tillbaka, men så är det ibland när jag har varit från manuset ett par dagar som nu.
Idag har jag i alla fall kunnat jobba, hurra.
Jag håller mina egna tummar för att det håller i sig och att jag är i ännu bättre form i morgon.
Jag måste nå 50´ senast på söndag.

Hoppas att ni får en fin nationaldag.
Och om du skriver: det sättet du använder som det blir ett komplett manus av är det enda rätta!




1 kommentar:

Elisabet Nielsen sa...

Intressant att läsa om din skrivprocess och roligt att jag kom med på ett hörn också. Jag blev inspirerad av att skriva om min holmgång med struktur (och bristen därpå) i mitt skrivprojekt när jag läste ett inlägg av Veronica Almer på Debutantbloggen där hon skrev om just det.