Mina föreläsningar.

VAD JAG GÖR UNDER FÖRFATTARBESÖKEN

Föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman. De slitsamma åren. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär.

För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek.

Bokning sker via Författarcentrum.


Hösten 2018



Aug 4:e Feelgoodfestival Mariefred

Sept 1:a 14.20 Skiljebo bibliotek /Västerås

28-30:e Bokmässa Göteborg

Okt 6:e Skärhamns bibliotek / Tjörn

Okt 16e evenemang Bonniers bokklubb

Nov 22:a Fristad bibliotek /Borås


onsdag 20 juni 2018

Taxichauffören som körde mig från Newark till hotellet

sa: "Ingen vill lämna sitt hem. Ingen. Man gör det för att man måste."
Han var från Liberia. Kom till USA när inbördeskriget bröt ut i hans land.
Sonen, som var liten när familjen flydde, bodde nu i Brooklyn. "Skulle jag själv aldrig ha råd med", sa pappan stolt.
När jag sa att jag var från Skandinavien och berättade vilja länder som ingick, utropade han: "Min son är i Danmark just nu. Han jobbar där för sitt företag i en vecka."

Det som sker i USA nu när man separerar barn från sina föräldrar vid gränsen är så hjärtskärande att det är svårt att se bilderna som kablas ut.

Det här är min treåring.
Att han skulle fått lämna sitt hem, utan sina saker (sina gitarrer), sitt dagis, sin fröken, sin trygghet som var hela hans liv. Det vore stort nog för en treåring.
Att han sedan skulle slitits ur mina armar och sättas i stora burar tillsammans med andra barn han inte känner ...


Jag följer många amerikanska stjärnor på Insta. Alla säger samma sak: ring din kongressman och säg ifrån. Det är tydligen så man gör där. Man pratar om att det här inte längre är partipolitiskt, att det inte spelar någon roll just nu. Bara stoppa det som sker. Nu.

Camilla Läckberg skrev om det på Insta (hon är i NY ) och i kommentarsfältet ser man de 20% som kommer att rösta på nazistpartiet i höst. Det är de som säger: Ja men föräldrarna har väl ett ansvar som tar med barnen till gränsen. De är väl de som är skyldiga. De begår ju en kriminell handling. Punkt. Inget mer. Ingen emapati. Ingen förståelse. Inget mänskligt. Iskallt, som om Camilla pratar om leksaker utan liv.

Nazistpartiet, de som kallar sig svenska och demokrater, värnar enbart om vita heterosexuella män.
Så tillhör man på något sätt en annan grupp kommer man att få problem om man ger det här partiet utrymme.
Jag önskar att alla som röstar i höst kunde förstå det, att man kan se till historien som partiet kommer ifrån.
Eller så gör man det och tycker att det är rätt väg att gå.
Man dricker sin öl, eller sitt glas vin, på sin semesterveranda och säger: "vart är Sverige på väg", innan man lägger sig i sin trygga säng i sin villa i den lilla staden, kvällen innan semesterresan till ett annat land.

"Ingen vill lämna sitt hem. Ingen. Man gör det för att man måste."



6 kommentarer:

Eva-Lotta sa...

Det är för mig en stor gåta att så många människor är så korkade. Folk man räknar som sina vänner, som man faktiskt annars tycker om. Det skrämmer mig...

Lisbeth Erlandsson sa...

Jag skäms över mänskligheten

Simona sa...

Bra skrivet, Åsa. Tack.

Åsa Hellberg sa...

Eva:-Lotta, ja, jag vet. Jag har också det i bekantskapskretsen.

Lisbeth; jag också. Och är rädd.

Simona. Tack sjjälv

Annika Estassy Lovén sa...

Det skrämmande är hur somliga som gärna skänker pengar för att rädda djur helt har stängt av när det kommer till människor, inklusive barn. Jag förstår det inte. Jag blir på riktigt rädd när jag tänker på Sveriges politiska framtid men hoppas att förnuftet ändå ska segra över vansinnet, trots att jag gång på gång blir motbevisad. Jag längtar efter klokskap.

Åsa Hellberg sa...

Annika; ja, så märkligt och hjärtlöst.