Taxichauffören som körde mig från Newark till hotellet

sa: "Ingen vill lämna sitt hem. Ingen. Man gör det för att man måste."
Han var från Liberia. Kom till USA när inbördeskriget bröt ut i hans land.
Sonen, som var liten när familjen flydde, bodde nu i Brooklyn. "Skulle jag själv aldrig ha råd med", sa pappan stolt.
När jag sa att jag var från Skandinavien och berättade vilja länder som ingick, utropade han: "Min son är i Danmark just nu. Han jobbar där för sitt företag i en vecka."

Det som sker i USA nu när man separerar barn från sina föräldrar vid gränsen är så hjärtskärande att det är svårt att se bilderna som kablas ut.

Det här är min treåring.
Att han skulle fått lämna sitt hem, utan sina saker (sina gitarrer), sitt dagis, sin fröken, sin trygghet som var hela hans liv. Det vore stort nog för en treåring.
Att han sedan skulle slitits ur mina armar och sättas i stora burar tillsammans med andra barn han inte känner ...

Jag följer många amerikanska stjärnor på Insta. Alla säger samma sak: ring din kongressman och säg ifrån. Det är tydligen så man gör där. Man pratar om att det här inte längre är partipolitiskt, att det inte spelar någon roll just nu. Bara stoppa det som sker. Nu.

Camilla Läckberg skrev om det på Insta (hon är i NY ) och i kommentarsfältet ser man de 20% som kommer att rösta på nazistpartiet i höst. Det är de som säger: Ja men föräldrarna har väl ett ansvar som tar med barnen till gränsen. De är väl de som är skyldiga. De begår ju en kriminell handling. Punkt. Inget mer. Ingen emapati. Ingen förståelse. Inget mänskligt. Iskallt, som om Camilla pratar om leksaker utan liv.

Nazistpartiet, de som kallar sig svenska och demokrater, värnar enbart om vita heterosexuella män.
Så tillhör man på något sätt en annan grupp kommer man att få problem om man ger det här partiet utrymme.
Jag önskar att alla som röstar i höst kunde förstå det, att man kan se till historien som partiet kommer ifrån.
Eller så gör man det och tycker att det är rätt väg att gå.
Man dricker sin öl, eller sitt glas vin, på sin semesterveranda och säger: "vart är Sverige på väg", innan man lägger sig i sin trygga säng i sin villa i den lilla staden, kvällen innan semesterresan till ett annat land.

"Ingen vill lämna sitt hem. Ingen. Man gör det för att man måste."