Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum I höst är jag med på Författarkvällar i Uddevalla och Lysekil, och på bibliotek i Värmland.

lördag 16 november 2019

Varje gång jag förstår att någon skriver sina böcker som jag,

blir jag glad. Det är så sällan jag hör det, särskilt av de etablerade.

Kristina Ohlson har släppt en ny bok om skrivande, och om jag förstår Lotta Olsson (DN) rätt så skriver Kristina sina böcker som jag gör. Utan synopsis eller tydlig plan. För att det blir roligare. Yes box!
Klicka här för att läsa mer

Vi var ju i Sundsvall, Simona och jag, och där – på scenen – pratade vi om våra olikheter som författare men också som föreläsare.
Simona sa att jag inte förbereder mig (hon använder gärna manuskort för att inte glömma det viktiga saker och jämförde med det) men det är förstås en sanning med modifikation.

Men jag förstår ju också att det kanske ser konstigt och oförberett ut när man bara ställer sig och pratar i en timma (som jag ju har gjort åtskilliga gånger vid det här laget. På en scen har jag trivts sedan jag var mycket liten. Det händer något med mig på en scen eller framför en kamera.)

Och Simona menade verkligen inget illa med det, hon utgick från sig själv när vi pratade om våra uppenbara olikheter där de är synligt för alla som lyssnar på oss ihop att hon har papper med sig och det har inte jag.

Vi var en grym duo vill jag gärna säga, boka oss tillsammans får ni se!

Så när man skriver som jag - utan synopsis och plan, föreläser som jag - utan pratmanus, så kan det låta som om jag är en slarver som inte bryr mig ett dugg – och ända sedan jag debuterade har jag önskat att jag var som "alla andra" författare som kan göra en plan och följa den.
Det låter så mycket prydligare, finare och liksom mer författarisch att skriva på det sättet, till skillnad mot mitt mer spontana sätt att få ned en historia.

Så för mig är det viktigt att få höra att andra skriver som jag, på gehör snarare än efter noter.

Det ena sättet är inte sämre än det andra och någon gång ska jag låta mig vila i det och inte banka på mig för att jag inte varken kan föreläsa eller skriva böcker som man kanske ska eller borde göra.

Just när det gäller föreläsningar så har jag försökt att ha en presentation på storbildsskärm bakom mig men det har aldrig någonsin känts bra.  Jag blir styrd och det gör mig stel och ofokuserad.

När jag föreläser så vet jag i huvudet vad jag ska säga härnäst, och för att kunna göra det måste jag vara totalt närvarande. För det är på sätt och vis att ha två bollar i luften samtidigt. Jag säger en sak och har samtidigt nästa mening klar. Svårt att förklara hur det där går till egentligen. Men jag vet att om jag tappar fokus bara för en sekund så hakar det upp sig.

Sedan måste jag också skruva det jag säger beroende på publik. Vissa är lite trögstartade, andra säger inte ett ljud på en timma, en tredje publik kan skratta direkt.

Om ni visste vad olika det där är och hur det påverkar en som föreläsare. Jag har flera gånger föreläst för en tyst publik och känt att de nog inte gillar det jag säger, för att efteråt få kommentarer om hur bra det var. Deras tystnad betydde att de fokuserade, inget annat. Det räcker oftast med att en skrattar så börjar de andra, men om ingen börjar så blir hela publiken tyst.

Jag skulle gärna föreläsa mer, tycker att det otroligt roligt och ska fundera på vad jag kan göra.

_______________________________________________________________________________

Det var funderingen denna lördagsmorgon som jag är semiledig. Jag ska ta igen det jag missade häromdagen, sedan är jag halvvägs igenom manuset för den här gången.

Hoppas ni har en skön helg. Här är grått, grått och grått och det gillar ju jag. Min bil ska tvättas och vaxas idag, Simona fick tvätta rutorna halvvägs från Sundsvall så skitig är den trots tvätt för en vecka sedan.
Jaja. Det är november. Jag älskar´t. Mycket jobb, snart jul, vad mer kan man önska?


8 kommentarer:

Simona sa...

Kommer aldrig sluta fascineras av hur olika vi är. Hurra!

Elisabet Nielsen sa...

Fascinerande att läsa om hur olika olika författare arbetar. För egen del så tycks jag få ett slags allergisk reaktion om jag försöker göra ett synopsis. Jag får vad man nog närmast skulle kunna kalla för en mental klåda mellan skulderbladen om jag försöker och känner mig bara kringskuren, och reglerad.

För mig så är det fingrarna mot tangentbordet och en inställning av "låt oss se vad som händer" som gäller.

Eva-Lotta sa...

Olika är bra på alla möjliga sätt🤗
Grått, ja idag är det så mörkt så lampan får vara tänd. Dock inte flitens lampa 😉

Åsa Hellberg sa...

OLIKA ÄR BRA!
Tack för era kommentarer!

Tigerlilja sa...

Du är ju - så vitt man kan se av din blogg - en alldeles väldigt disciplinerad person i ditt skrivande, det är väl din metod, som ju tycks fungera alldeles utmärkt. Det där att tala inför en publik är också så individuellt, jag lyssnade för rätt många år sen på någon som höll ett fantastiskt föredrag helt utan illustrationer på något sätt och han fick oss alla (tror jag) att leva med i det han berättade om. När jag efteråt sade det till honom, så sade han - 'den dag jag behöver hjälpmedel, så lägger jag av, jag måste kunna berätta och ge något ändå', så man kan vara mycket olika. Heja dig!

Åsa Hellberg sa...

Tigerlilja, tusen tack! :)

Annelie sa...

Själv är jag väldigt planerande i mitt skrivande. Jag har försökt att inte vara det, men enda gången jag (hittills) lyckats få ur mig ett helt manus var när jag styrde upp alltihop ända ner på kapitelnivå. Jobbar nu lika metodiskt igenom alltihop för att kunna skicka till förlag nån himla gång. :-) Min uppfattning, som extrem planerare, är ändå samma som din - dvs att jag inte heller känner att jag gör "som man ska". "Alla" verkar bara ge sig hän och låta texten för dem vidare. Det funkar för mig som en ingång till en berättelse, men ganska snart måste jag börja planera för att komma vidare och komma till avslut. Men som sagt - alla sätt är bra utom de dåliga!

Åsa Hellberg sa...

Annelie; jag tror att det är vanligare att göra som du. I alla fall någon form av plan. Om man nu har en berättelse tycker jag att det är så man ska göra. Det är vi berättelselösa som får ägna oss åt friskrivning :)