Rapport från Borås

 Jag har ätit mackor till frukost, eftersom de hade glutenfritt bröd, mjölkfritt smör/margarin och vegansk ost, just det som jag kan äta hemma. Supergott. Till det åt jag bacon, melon och drack två koppar kaffe. Plus en kopp till som jag tog med till rummet. 

Jag har sovit åtta timmar i natt, i alla fall ungefär, vilket var perfekt för sista natten i Fjällbacka sov jag som om jag hade druckit kaffe för sent på eftermiddagen, om ni förstår vad jag menar. Det hade jag inte gjort, men vissa nätter kan bli så där. 

Strömstad

I det stora vita huset bodde Gilla och jag när vi gick på gymnasiet. Vi hyrde en tvåa med ett badrum som hade så mycket mögel att det stack i näsan, och bodde där under veckorna. På helgerna åkte man hem.

Fast väldigt sällan om jag bara låter bli kaffe efter 15, måste jag ändå säga. Om jag har något att oroa mig/glädjas inför (det ena ger magont, det andra upphetsning) kan jag vakna mitt i natten, men jag har sällan svårt att somna. De få gånger jag inte slocknar direkt går jag in i mina manus och funderar på dem och då somnar jag på stört. Jag vet inte vad det säger om mina böcker ...

Idag funderar jag i alla fall på gårdagens braiga (varför är inte det en korrekt böjning, tycker det är skitbra!) intervju i Strömstad. Jag fick superinformation som jag kan använda mig av i böcker framöver. 

Alltså, det här jobbet ger ju sådan glädje. Att få möjligheten att sitta hemma på sin kammare och hitta på historier är ju ett galet bra jobb. 

Och så tänker jag på att vissa livserfarenheter kan pressa ur en något som man verkligen inte kunnat förutse. 

Min första bok handlade om relationen jag var i, och den processen gav mig en insikt om att jag kunde få ihop en hel bok och dessutom rätt enkelt (vilket aldrig betyder att det är bra, bara att jag inte upplevde att det var/är svårt att skriva en bok).  

Hade jag skrivit något alls om jag inte haft den relationen? Nej, det är jag rätt övertygad om att jag inte hade. Jag hade nog fortsatt kämpa på det där jobbet jag inte var bra på. 

Livet ändå, hörrni! Vilka vändningar det kan ta och vilka möjligheter som kan öppnas. 

Före 50 och efter 50 är som två olika liv. Fast ändå inte. Jag har ju kvar allt det fina.