Det där var inte roligt alls. När veterinären undersökte bakdelen så högg Misse och fräste, och det är inte en sådan katt han är.
Men han är rädd om baken, vill inte bli klappad där, så han hade säkert ont när hon klämde och drog.
När de tog prover fick jag gå ut eftersom jag var ledsen över att Misse var så orolig.
Ledsen som i att hulka.
Jag förstår att de ville bli av med mig.
En del svar får jag i dag, fler när sköldkörtelprovet är analyserat senare i veckan.
Än så länge vet vi att han kanske ser lite dåligt, att hon inte hittade några tumörer och att han väger 3,3 kilon.
(Jag vägde honom i famnen häromdagen och trodde att han vägde ett halv kilo mer.
Det var tydligen inte hans lilla kropp som bidrog till den gemensamma vikten.)
1 kommentar:
Åhh - stackars liten Misse.
Förstår att du blev ledsen ... själv är jag en hårding för mina djurs skull ... sätter mina känslor helt åt sidan så att jag kan vara ett stöd. Men när Razz blev sjuk för snart 4 år sedan och veterinären sa: 'Vi behöver inte vänta på resten av provsvaren ... de vi fått svar på visar att det inte kan vara värre än så här.'
Då, tog jag hunden med mig in på toa och bröt ihop ... det var ju ett dödsbud jag fick ...
Hoppas nu av hela hjärtat att du får ett positivt besked så att Misse kan bli hjälpt på ett enkelt sätt ... så han får leva länge till <3
Skicka en kommentar