begravs Staffan i Fjällbacka kyrka och om två veckor begravs Marianne här i Stockholm.
Jag kan inte att åka hem till Fjällbacka nu, annars hade jag gärna gjort det. Jag tyckte så mycket om Staffan och hans storasyster är en av mina äldsta vänner.
Marianne, som jag flög med i tre år, gick bort förra helgen, en vecka efter Staffan.
Hon var min bästis Helens andra bästis, och vi har haft mycket roligt genom åren alla tre, även om Helen och Marianne sågs mycket oftare.
Bland annat var vi på Mallis för snart 30 år sedan. Det var före familjerna, när vi fortfarande var singlar alla tre. Mariannes moster bodde där och vi fick låna en lägenhet i Palma i några dagar. Flyget var gratis när vi flög med vårt eget bolag.
Innan vi fick nycklarna till lägenheten fick vi hjälpa till att skala potatis till ett bröllop som skulle hållas på mosterns restaurang.
Det tog tydligen några timmar. Enligt Helen.
Själv minns jag inte just det. Men jag minns väldig mycket annat. Vad roligt vi har haft och vad många bekymmer vi fördjupade oss i, sådana som var viktiga när man var runt tjugofem.
Jag minns resorna till Kanarieöarna, danserna på Pacha, ölen på Maggans pang, seanserna i Mariannes lägenhet, tavlorna som flyttade sig för att det spökade, alla skratt.
Svarta kläder, har Mariannes 19-åriga dotter bestämt. "Så svart som det bara går."
Det känns oerhört passande.
2 kommentarer:
Fy vad sorgligt.
Jävla Döden... Förlåt att jag svär, men de bästa går alltid först, känns det som. Man ska inte dö strax före jul :( Och inte när man har en 19-årig dotter.
Skicka en kommentar