Nu har jag räknat.

Om jag siktar mot att nå 40 tusen innan årsskiftet, hinner jag nog 50 tusen till fram till mitten av februari om allt går exakt som det ska. Det brukar rulla på rätt bra efter 60 då nedförsbacken är inledd.
Det ska bli så spännande att se var resten av Sjuan tar vägen. Jag vet exakt hur den slutar, men vägen dit är fortfarande relativt öppen.
Hurra. Jag Älskar mitt jobb!

Jag tycker än så länge att december 2015 rockar.
Ett tag var jag rädd att vändningen med armen/axeln inte skulle komma så som den verkade göra för alla andra och att jag skulle tvingas till operation som jag inte ville göra, men jag har gått tillbaka i mina anteckningar och det började gå åt rätt håll i mitten av oktober. Då hade det gått nästan tio månader sedan jag kände av det första gången.
I oktober vågade jag mig ut igen, var inte lika rädd för folk och för att bli knuffad och en månad senare tordes jag åka till London.

Jag har forfarande ont, vissa dagar är värre än andra, men värktabletter funkar numera. Det gjorde de inte när det var som värst. Inget utom att sitta eller ligga blickstilla hjälpte då.
Dessutom kan jag tvätta håret, föna det och bra dagar sätta upp en tofs som inte hamnar snett.
Bara en sån sak!

Men jag kan inte tvätta mig under högerarmen, jag får inte upp vänstern så att jag kan raka mig, jag kan inte klia mig på skinkan, inte knäppa en bh annat än på framsidan och det gör ont att vrida om och dra upp den, att öppna en trög dörr är svårt, men bära klarar jag rätt bra.

Jag kan inte dra av kläder på överkroppen, inte korsa armarna eller sätta vänstra handen i sidan, men jag klarar att dra upp ett par brallor, ta och på av en stretchig t-shirt och jag törs gå i högklackade skor när det ges möjlighet.

Jag kan inte sova på vänster sida, men är så van vid höger nu att det inte spelar någon roll.
Jag undviker hastiga rörelser och ber en bön om att slippa snubbla, och jag ställer mig på en stol istället för att sträcka mig när jag behöver båda armarna för att ta ned något. Jag når längre om jag lyfter hela axelpartiet.

Det är ett mindre helvete att betala parkering med att sticka in kortet i genomfarten, men tricket är att sticka in det och sedan dra tillbaka armen tills maskinen säger åk. Jag behöver i alla fall inte gå ut längre, det är positivt.

Det är obehagligt att ha mycket kläder, eftersom vänstern är så klistrad vi kroppen känns alla sömmar, och jag kan inte bära handväskor annat än i handen. Men jag kan stänga min bildörr med vänsterarmen och om jag vrider mig tillräckligt får jag tag i bältet också med vänster.

Så ni hör att jag gör framsteg.
Tjoho och toodeloo.
This to shall pass.

(Och peppar peppar tvi tvi tvi. Jag hoppas att jag slipper det i den högra.
Gör jag inte det så vet jag att det går över. Det är det viktigaste.)

 ( FS, Frozen shoulder, Adhesiv kapsulit )