Kära dagbok.

Idag kom jag igång först klockan 13. Trodde jag.
För så fort jag hade satt mig kom jag på att det var Sommar i P1 och att kylskåpet var tomt, så istället för att jobba solade jag och lyssnade på Grynet och sedan tog jag en långpromenad (= omväg till Ica) med min dramaten släpande efter mig med Fares i lurarna. Jag handlade, gick snabbvägen hem och lagade mat – och först nu ska jag jobba.

Det brukar gå sådär vid den här tiden, jag är nöjd om jag får ihop tusen, då passerar jag 20 tusen och kan verkligen nå 35 till sista juli som är första delmålet.

De senaste två dagarna har jag lagt in nya kapitel i texten. Jag tyckte att det gick lite väl fort, som i att det hände alldeles för mycket direkt, men nu med det nya insprängt blev det bra.
Jag måste komma ihåg att de kan komma till nya läsare som inte har läst ettan, och det är en hänsyn som är en bra utmaning.

Den här serien är utan jämförelse det bästa jag har gjort.
Och det är vansinnigt roligt att skriva den.
Det betyder inte att också emellanåt är svårt, irriterande och nästan omöjligt.
Men allra mest är det faktiskt bara rolig.
Jag tänker inte kokettera med svett och tårar, för det är inte så för mig. Inte ens när jag skriver något som är helt nytt, som det här ju är.

Om man som jag debuterar när man är runt 50, och har fruktansvärt mycket att jämföra med, så vore jag väl bara dum i huvudet om jag valde ett jobb som var svårt.
Jag skrattar varje dag när jag går till jobbet. Det är faktisk så jag har det.

Jag kommer att spurtskriva på ett hotell på Cypern. Det var det bästa jag gjorde förra året och därför åker jag till samma ställe i år. När jag kommer hem har jag en feelgoodfestival och en och en halv vecka kvar till deadline.

När jag åkte förra året stod jag på 68 000 tror jag. Det kommer jag kanske att klara i år också, vi får se. Jag åker om 29 dagar.

Nu så.