Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

torsdag 20 februari 2020

Mitt orangea kuvert håller jag koll på.



Som ensam är ju det där viktigt.
Idag har jag för första gången bytt sparfond och gjort som de flesta andra svenskar, lagt mina premiepensionspengar i 7e AP-fonden som är billigare än den jag hade – och har bättre utveckling.

Det var det, denna morgon i Farsta.
Himlen är grå, men ett nytt avsnitt av Filip och Fredriks podd finns att tillgå även denna torsdag vilket gör att jag kanske tar en promenad och lyssnar på den senare.
Men först en massa jobb.
Jag har suttit i min zebrafåtölj de senaste dagarna och den är perfekt i ryggen, men inte så skön i rumpan.
Nåväl, ryggen får bestämma och därför tänker jag sitta där idag också.










































Igår träffade jag en liten, pluttig bebis, som än så länge mest gillar att sova. Så otroligt söt.






I Simonas händer









































Vi åt pizza, firade mamma Carina som fyllde 40 och sedan åt vi tårta.
Supermysig kväll på Kungsholmen.




































Jag är så otroligt glad i mina vänner. De är inte så många men väldigt bra. Och vad kul att vissa av dem är unga nog att få barn!

Jag ska skriva en to do-lista senare med det jag behöver göra innan vi åker på tisdag, och förstås en lista på exakt vad jag behöver ha med mig.
Planering och kontroll, ni vet.

Dessutom är det en del av min uppladdning när jag reser. Jag är allt utom blasé. Tvärtom.
Jag tycker att blasémänniskor inte har fattat grejen. Eller så vill de bara vara coola. Stackarna.
Här är inget cool, allt är upphetsande.
Vi ska börja vår resa med en fika på Arlanda.
Till och med det gör mig lycklig.




3 kommentarer:

Eva-Lotta sa...

Vilken förmån att få gosa med vänners bebis :)

Annika Estassy sa...

Håller med – blasé är sååå urbota fånigt.

Åsa Hellberg sa...

Ja, sicken liten!

Blassé är töntigt :)