Jag hade extremt höga förväntningar igår.

 Till skillnad mot när jag såg Så som i himmelen, som jag bokade en slumpbiljett till när sista säsongen spelade och som jag inte trodde att jag skulle gilla alls.

Jag tror att det spelar roll för min upplevelse för den var enorm, när jag såg Så som i himmelen. 

Jag hade inte lika mycket starka känslor igår, på Änglagård. Det betyder inget annat än att Så som i himmelen nog är den bästa musikal jag har sett och att kärlekshistorien i den blev så verklig för mig. Kemin mellan huvudrollsinnehavarna, Philip Jalmelid (sveriges bästa sångare?) och Tuva B Larsen var uppenbar (idag är de gifta (nästan i alla fall) och har barn ihop). 

Hon var med igår också, gör samma roll som Helena Bergström gjorde 1992, men hade starkare sångnummer i Så som i himlen, och min upplevelse är att musiken överlag var starkare i den. Stora duetter och solosånger. Jag berördes till tårar flera gånger då (varje gång, de fyra gånger jag såg den), men de nedpackade näsdukarna behövde jag inte ta upp igår. (Mer om dem senare, längre ned, när de verkligen behövdes.)

Tommy Körberg var lysande i den muntra roll som Ernst Günther spelade i filmen, och Helen Sjöholm briljerade i den roll som Viveca Seldahl briljerade i 1992. 

Men totala upplevelsen var stor och har man möjlighet ska man förstås se den, så är det bara. Den är rolig, varm och scenografin och manus är lysande. Jag hade önskat lite mer av musiken, men det är jag det. 

Jag parkerade inte så långt från Åhléns och promenerade till Kungsgatan via Drottninggatan. Precis när jag hade gått över övergångsstället smäller en ung kvinna ansiktet rakt in i den glasdörr som höll på att stängas till Arket. Jag skyndade förstås fram och hon höll handen framför ansiktet och hade den där smärtan ni vet som inte kommer ut. Det gör så ont att det inte ens går att skrika. Jag fick fram mina servetter, någon annan kom också fram och sedan klev MANNEN fram och tog över. 

Ni vet typen, han som vill visa sig handlingskraftig och som dessutom är det. Inte mig emot, jag var ju på väg till teatern, men stannade och hjälpte henne så att hon kunde sätta sig, höll en hand på hennes axel medan han ringde ambulans. Hon talade spanska, fast hon kunde inte röra munnen utan prata med bara tungan liksom, och tydligen gjorde han det också (han var en svennebanan på typ 62) så när han fick kontakt med 112 sa jag att de nog klarade sig utan min hjälp, och gick därifrån. Det enda jag bidrog med var min närvaro och hon brydde sig nog inte, utan var i rätt stor chock. Mannen var ju en stabil karl som nog tog hand om det där, hoppas jag. 

Så om hon fick ambulans, eller åka in akut på annat vet jag inte. Hon hade sår på näsan, det rann blod från munnen och om hon hade tur var det tänderna som gått in i läpparna, istället för att vara lösa. Jag tyckte så synd om henne och hoppas att det gick bra till sist. 

När jag gick mot bilen efter teatern var det liksom läskigt på stan, tyckte jag, och jag skyndade på för att hoppa in i bilen och sedan låsa den. Jag är så trygg i min lägenhet, det har jag ju pratat om många gånger som mitt fort. Inte minst under pandemin var det så tydligt. Det är det nu också. Stan lockar inte. Nästan inte utomhus heller. Inte kvällstid i alla fall. Vi får hoppas att Selma snabbt kan lära sig att på natten sovar man. Hon ska få kissa på balkongen nattetid till att börja med, jag ska köpa en kissmatta dit. Ut går vi först klockan 6 och senast kl 23. 

Jag vill ju bo större egentligen och i nyproduktion (i Stockholm i alla fall), men en trea kostar 15 000 och det har jag bara råd med om jag gör mig av med Fjällbacka, och det vill jag inte. Däremot kan jag tänka mig ett äldre hus om jag lämnar stan och köper en bostadsrätt, men det är en annan femma och inte aktuellt precis just nu. Först måste vi hitta rytmen med Selma (som kommer nästa lördag).

Idag har jag som jag planerade börjat redigera, det är så roligt och min för mig nya redaktör är peppig, och det älskar jag. Det behöver man när man sitter ensam med sin text och får påpekande efter påpekande. Det är lätt att känna sig som en dålig författare, och om någon säger något positivt just då, gör det massor. 

Och så har jag varit på mammografi. Så fint att man får göra det, tycker jag. Jag tänker nog alltid att det kanske är min tur att drabbas nu. Det är väl ett sätt att vara förberedd på ett sämre besked, antar jag. 

Söder. där skulle jag kunna tänka mig att bo. 

Där har vi det. Onsdag, efter en promenad på 4 tusen steg eftersom jag körde fel. Bröstcentrum ligger i en filial till SÖS, inte på själva sjukhuset där jag trodde att det var. Men det passade perfekt att ta en promenad från sjukhuset till filialen, i det vackra vädret. Jag var ju som alltid i väldigt god tid. 

Jag orkar inte säga något om våldsdåden, det hemska som eskalerar. Rasisterna jublar och jag tänker att jag inte vet vad som är hönan och ägget där. Kom våldet först, eller gjorde rasistpartiet det. Vem drev på vad? Fan vet. Jag blundar och hoppas att det snart är över.