Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

torsdag 16 juli 2015

Nu har jag läst på,

såklart. Det är ju så jag gör.

Atros kan man få som en förslitningsskada, and I am not surprised i så fall.
Herregud, som jag har kånkat i mina dagar.

Och inte bara på mina grejer.
Alla andra har också funnit det lämpligt att använda mig och min oftast stora (jättesnygga) handväska till sådant de borde ha burit själva.
Alltså har det oftast hängt tio kilon över min då smalare vänsteraxel.

Ni fattar. Förslitning.
Om jag också har en frusen axel återstår att se.
Atros går aldrig över.
Jag hade inte räknat riktigt med just den.

Så ni som fortfarande är unga och friska bär, lyssna nu på tant Åsa: Säg NEJ när alla kommer med sina prylar. Stora som små.
Du är ingen väska.
De kan bära själva, annars har de för mycket grejer med sig.




9 kommentarer:

Robert W sa...

Jag kan rekommendera Nypozin. Det säljs i hälsokostaffärer. Min fru, som har artros, tar dem dagligen och de lindrar.
Naturligtvis ska du inte ta dem istället för mediciner som din doktor ordinerar, utan ta dem som ett komplement.

Robert W sa...

Här är en länk:
http://www.svenskhalsokost.se/produkter/nypozin?gclid=COqXnYTu38YCFaoNcwoduF4Ghg

Ezter sa...

Det är så vi funkar, vi duktiga flickor...

Annika Estassy sa...

Men skit också! Tur ändå att du inte har ont när du skriver men se upp - när kroppen har ont på ett ställe är det lätt att den kompenserar genom att belasta en annan del. Jag är ingen expert men jag tror ändå att någon form av sjukgymnastik eller annan träning vore bra.
Den som vill lägga i egna saker i min väska brukar också få bära den ...

Åsa Hellberg sa...

Tack Robert.

Ezter; exakt!

Åsa Hellberg sa...

Tack Annika.
Den ena diagnosen ska vila och den andra träna, så när det inte gör så ont/är så stel måste jag sätta igång. Jag håller igång så mycket jag kan men är onekligen begränsad pga smärtorna. Jag kan inte sätta på mig bältet med vänsterarmen och inte stänga bildörren efter mig, ungefär så begränsande är det.

Sofia Fritzson sa...

Vad trist och jobbigt att ha så ont :(
Alla andra borde fatta att de ska skaffa egna jättesnygga väskor att bära sina grejer i!! :)

Åsa Hellberg sa...

Sofia; eller hur? Numera har jag en pytteliten väska där bara mina grejer får plats:)

Ebba Range sa...

Håller med Robert - glukosamin i någon form är toppen!
Vill inte jämföra dig med en hund, tihiii ... men min äldsta hund Hector fick diagnosen artros redan vid 1 års ålder - fick glukosamin och simning i bassäng varje vinter och simning i skogstjärnar så snart det var isfritt ... han levde smärtfri tills han var 11 1/2.
Så att köra sjukgympa i varm bassäng är nog en bra rekommendation - då blir det ju heller ingen belastning att tala om. Krya!