Tur att det finns fotobevis

på att man hade sin första skoldag, för jag minns den inte. 

Här står jag i mormor och morfars trädgård och ska gå över gatan till byggnaden i höger i bild, som är skolan. Jag har tydligen en liten fin kostym på mig. Klädd av mormor, som var noga med sådant där. Och förstås rosetter någonstans i håret för det hade alla flickor 1969.

I handen hade jag en pappersrulle. Vi skulle nog klä in alla våra böcker. Man gjorde det då. Det gjorde man inte 2001, när Jonathan började.

Jag kunde gå när det ringde in eftersom jag bodde så nära, men det gjorde jag inte för vi hoppade alltid gummi (twist säger man i Stockholm, tror jag) innan skolan började. Och i mitten. Och kanske efter. Vi var många som bodde i närheten av varandra och vi lekte jämt.

Idag bor vd:n för någon AP fond i morfars egenbyggda hus, som är ombyggt flera gånger sedan dess. De köpte också, i slutet av 2007, det lilla huset jag hade på tomten bredvid.

Skolan är riven och där är numera bostäder. Skolverksamheten är flyttad till andra sidan om berget (som Fjällbacka ligger runt).

Det enda som är sig likt är just berget och förstås havet, exakt 300 meter därifrån (jag mätte när jag hade huset, för det var viktigt för taxeringsvärdet.) 

Havet flyttar man inte på så lätt.

Ibland var det översvämningar i samhället som ligger längre ned - vi bodde på en höjd - men jag minns också att vi badade i det i slutet av april (gud vad kallt det måste ha varit) och fick åka skridskor någon gång om vi inte åkte för långt ut. 

Alla barn hade spark och utmaningen var att åka nedför Håkebacken mot samhället och klara att bromsa med bara medarna. 

(Jag gav en av mina karaktärer i En liten värld efternamnet Håkebacken, som en homage till min fina uppväxtplats)

På berget Vetteberget fanns små sjöar man också kunde åka skridskor på och som var bottenfrusna. Samma sjöar som man på våren hittade, och tog hem, grodyngel från. 

Fjällbacka.

Ibland längtar jag hem väldigt mycket.