Man kunde ju kanske tro att det i alla fall dansade runt några stjärnor i ögonen när det tänds ljus och dukas fint.
Men inte.
Det är bortslösat på mig, faktiskt.
På riktigt är jag alldeles för krass och för otålig för att titta någon i ögonen och tycka att det är fantastiskt.
Jag är ju också omvittnat kass på närhet och står ut med att vara nästan-nära i ett par år, men det har jag ju pratat om tidigare. Jag tröttnar och ger mig av, på ett eller annat sätt.
Ändå skriver jag om romantisk kärlek, den som jag tror på för andra, men som jag själv kanske mer praktiserar genom att vara ett hygglo.
Det är intressant det där med vad man väljer för genre, tänker jag.
Jag har alltid varit förtjust i flirt och charmerier, har gillat pirret man kan få av ögonkontakt, de inledande dansstegen mot något.
Det där tror jag är min grej i böckerna också. Flirt och charmeri. Jag tycker i alla fall att det är roligast att skriva om.
Mitt eget bästa flirt och charmeri hade jag i Borgholm för 150 år sedan.
50 meter bort, blickar en hel kväll, vibbar som inte blev till något mer än så ... och sedan träffades vi igen, i Stockholm ett år senare. Jag kände igen honom. Han kände inte igen mig. Men samma blickar på samma avstånd.
Den känslan som man kan få i bröstkorgen där och då, är så svår att beskriva i en bok. Det är en värme, ett tryck, en nerv som inte riktigt låter sig beskrivas.
Men den är häftig.
Jag kan också få samma känsla när jag ser ett riktigt bra romcom, eller läser en riktigt bra romantisk bok. Det finns scener som skapar exakt samma känsla inom mig som om jag var på plats och i en av rollerna.
Så jag behöver inga charmerier för egen del.
Jag kan titta på en film.
Wohooo.
4 kommentarer:
Äsch då, Åsa! De som skriver deckare drömmer väl inte om att mörda folk eller ramla över ett lik på vägen hem en mörk kväll?
Ja, det där med att beskriva känslor alltså.
Det är nästan lättare att beskriva själva sexet än det som leder fram till det.
Blickar. Känslor i maggropar (var sitter dom) och pirr i knäna (eller andra diffusa områden) och alla beskrivningar som liksom blir så konstiga när man klär dom i ord.
Och romantik.
Det är ju så olika.
Det är lite fyrkantigt ibland tycker jag.
Att vi kvinnor förväntar oss vissa grejer för att det ska vara romantiskt.
Det stämmer nästan aldrig på mig.
Så jag är väl man.
För jag kan tycka att det blir lite fånigt ibland.
Eller också är det bara så att vi gillar olika saker.
Alltså. Finns det nån bra bok om begreppet romantik?
Någon?
Nu blev jag ju nyfiken.
Kristina; tror du inte det? :)
Cyndi; jag vet faktiskt inte om det finns det sådan bok:)
Hjälp jag hoppas inte att alla deckarförfattare går runt och vill mörda folk. I så fall är svenska folket riktigt illa ute! ;)
Skicka en kommentar