Min största upplevelse av resan mellan Sälen och Mora är den omvända.
Mora Sälen. Året var 1983.
Jag skulle på anställningsintervju till Tandådalens skicenter. Servitris.
Jag var 21 år, hade en illgrön bil och körde MED RYSNINGAR genom de välkända byarna. Mångsbodarna. Evertsberg. Oxberg.
Det var lika exotiskt för mig som det var första gången jag bilade till Åre och fick stanna för att släppa renar över vägen.
Jag fick jobbet oh blev kvar i Sälen till jag började flyga 1986.
(Och resorna Sälen Mora var bara jobbiga till sist. Det var dit man fick åka om man vill köpa kläder. Sååå seg resa genom skog skog och skog.)
Då hade jag åkt skidor (slalom) mer eller mindre varje dag i tre år. Hade knappt en förkylning. Jag var vältränad utan att veta om det. År två och tre jobbade jag inte längre i restaurangen utan som värdinna i skidanläggningen. Vi sände lokal-tv varje morgon (jag drömmer fortfarande om att göra intervjuer, tyckte det var galet roligt), men efter det var vi i backen tills den stängde.
Sedan kom jag in i flygkabinen, åkte till Kanarieöarna och dansade på Pacha (Playa de Ingles) fyra gånger i veckan. De andra tre var jag på Café Opera.
Jag blev sjuk ofta, rörde aldrig på mig och varje höst längtade jag tillbaka till Sälen och luften/livet där.
Det är ett av de ställen jag drömmer om att få vara i en lite längre tid. Ett par veckor, minst. Åka slalom, upptäcka allt nytt på fjället och i byn (har inte varit där sedan en mässa hösten 1997) skriva och kanske den här gången; åka längdskidor.
Det här är från 1984 eller 1985. Vi var vid starten på Fiskarheden (söder om Sälen) och sedan vid målgången i Mora. Vi måste ha fått något specialtillstånd att åka dit, för annars är bilvägen avstängd under loppet. Min dåvarande chef, Fredrik, står med en mikrofon i handen i målfållan (blå jacka) så möjligtvis hade han något uppdrag, eller så var det för vår lilla tv-kanal.
Åh, minnen.
33 år.
Sjukt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar