I Lappland

viner stormarna så till den milda grad att ett tåg fastnade i snömassorna.
Här är det mer storartat vårväder som gäller och jag förmodar att jag tar mig ut idag också, även om jag främst ska prioritera jobbet såklart.

Först av allt ska jag prioritera nacken, med ett besök hon sjukgymnasten.

Jag har varit försiktigt positiv i några dagar men i förrgår var det dags igen. Och igår hade jag ont i min gamla frusna axel, i överarmen där den värsta smärtan satt då - för snart två år sedan.
Nu sägs det att man inte kan få tillbaka det i samma arm två gånger (utom i extrema undantagsfall) så möjligtvis har jag överansträngt mig lite när jag har gjort mina övningar med gummibandet.

Eller så är det ovanan att sitta vid köksbordet som jag gör nu när jag redigerar. Det blir enklare att sitta här med alla papper. Och det är skillnad på att redigera och att skriva. En hel del tid går åt till läsning nu.
Men armarna ligger ju annorlunda än när jag sitter i soffan, såklart.

Nog med tantproblem.
Jag är på hugget. Självförtroendet på topp igen.
Jag är grym!

Ps, har ni tänkt på att barn aldrig rundar saker och ting. De går alltid rakt fram och om det finns ett hinder i vägen klättrar de över det.
Förresten går de inte förrän de börjar skolan. Fram till dess springer de.
De två första åren i skolan hoppar de fram.
Och fram till gymnasiet, måste de göra konster där det går att göra konster. 
Som att åka kana på räcken. 

Allt sånt går över när de är 15.
Kolla får ni se.