Det finns vissa kolumnister, bland andra, som förvånat uttrycker att hen inte ser någon ånger hos förövare.
Som om mördarna skulle skulle gråta av förtvivlan över något annat än att de har åkt fast.
Nu frågar man terroristen från Drottninggatan om han ångrar sig.
Men människor som känner ånger snor inte en lastbil och mejar ned människor, det ligger liksom i sakens natur.
Det finns minst tio möjligheter att stoppa sig själv innan man drar gatan fram driven av målet att bli martyr.
Det enda han ångrar är nog att han överlevde.
4 kommentarer:
Exakt så tror jag också att det är.
Instämmer... och om han svarade ja, skulle det göra någon som helst skillnad?
Jag håller med. Och, om han nu sa att han ångrade sig, ska han då få förlåtelse och släppas fri med en förmaning att inte göra om det? Det kan vara så att straff inte förbättrar en människa, men den här mannen ska låsas in för att skydda alla människor av olika hudfärg och religioner som han är ett hot emot.
Lina; ja, den situationen är förstås så svår att sätta sig in i. Skulle de hjälpa de anhöriga om han ångrar sig?
Robert.
Jag vet inte varför det verkar vara viktigt. Frisläppt blir han ju inte oavsett. Han kan inte få ett lägre straff för att han har kommit på andra tankar. Så funkar det ju inte. Då hade alla ångrat sig.
Skicka en kommentar