Vissa dagar är jag ännu mer tacksam för att jag har mitt jobb hemma istället för i norra delen av stan som jag hade tidigare. Jag saknar lönen varje månad eftersom jag tjänade rätt bra då, men friheten som jag har nu är ju ovärderlig på sitt sätt. Jag hoppas att slipper ha en chef någonsin igen, även om de jag har haft oftast har varit jättebra.
Det var särskilt en som jag uppskattade extra mycket, och jag blev så himla ledsen när jag fick höra för ett tag sedan att hon gick bort i sviter av cancer för mer än ett år sedan. Jag visste inte ens att hon var sjuk.
Senast vi sågs åt vi lunch på vår gamla arbetsplats och köpte massor med godis i personalbutiken (Marabou Estrella), och det var tre år sedan i julas. Sedan dess har vi inte hörts mer än sporadiskt på FB där ju jag aldrig är, jag följer i alla fall ingens liv.
Hon var min chef under mina svåra åren strax innan jag gick in i väggen och livet förändrades för alltid.
Det var hon som skickade hem mig, det var hon som vågade ta snacket om hur jag mådde egentligen, och det var hon som vågade lyssna när jag berättade om allt jag gått igenom som medberoende.
Det är obegripligt att hon är borta.
Det här blev sorgligt trots att det var sprunget ur tacksamhet.
Nu ska jag jobba.
1 kommentar:
Så tråkigt att en så bra människa fick lämna för tiden. Inte rättvist alla.
Skicka en kommentar