Tydligen härjar influensan fortfarande.

Peppar peppar peppar peppar peppar peppar tvi tvi tvi tvi tvi tvi tvi tvi.

Nu har jag inte hört att någon har varit sjuk på ett tag, men så är jag inte i särskilt stor utsträckning i kontakt med folk heller.
Nästan aldrig på FB och inte ens Instagram scrollar jag igenom som tidigare (även om jag älskar Instagram fortfarande).

De flesta, jag också, brukar ju annars lägga ut sjukinformation så att man kan få lite sympatier. Det är ju extraviktigt för oss som inte har någon som gör te kaffe och är en gullis. (Det har jag aldrig haft, så jag kan bara tänka mig hur det är).

Däremot har jag alltid varit en omtänksam mamma till min egen sjukling. Jag fick mycket omsorger själv när jag var liten och sjuk och minns bekymrade blickar, klappar och snällhet.

Jonathan sov länge i min säng och när han valde sin egen så tvingade jag tillbaka honom till min så fort han var sjuk. Det blev lättare för mig att hålla koll då, för om han inte sov hos mig sprang jag upp och checkade honom på nätterna.
Han ringer inte mig när han är sjuk nu för tiden, och jag förmodar att han fick tillräckligt med gullegull när han var liten.

Nu jobb för min del. Kanske en promenad om jag är duktig med manuset.
Det snöar här och har nog gjort lite i natt också.
Nästa vecka, på tisdag, ska jag till Flen. Jag har ju tänkt köra dit, så låt oss hoppas att vädret är okej då.

Det var det.
Nu står jag på gasen.
Tjohej!