Jag fick precis en sådan bra fråga

från någon som kallar sig Blomman.
Så här skriver hon i en kommentar:

Hej Åsa!
Vad hörligt att läsa dina inlägg om att du är så nöjd med singellivet, känner verkligen att jag behöver ha positiva singelförebilder. Trots att vi lever i ett land med många singlar tycker jag inte att det finns så många förebilder, de flesta verka ändå sträva efter att träffa någon och letar febrilt.
Tyvärr har jag inte kommit lika långt som du i detta att vara nöjd som singel, kan känna mig nöjd väldigt ofta men längtar otroligt mycket efter att träffa någon ibland. Då går jag in på någon dejtingsajt bara för att se att det inte alls ger något så går jag ur igen. Träffa mycket nya människor i jobbet men bara gifta män. I sådana perioder känns allt så fastlåst, då det samtidig verkar helt omöjligt att träffa någon och få ett bra förhållande med så är det då jag längtar som mest efter det. Sen kommer perioder då jag är nöjd också. Därför hjälper sådana här inlägg från dig, det känns verkligen peppande. Du som verkar så klok när det gäller detta, har du något bra tips som en kan ta till när det blir svackor och längtan efter en kärleksrelation är jättestark samtidigt som den känn väldigt avlägsen.
Tack för peppande inlägg.
Ha en bra dag!
Blomman

Jag tänker först och främst att vi alla är olika och att vår längtan, eller ickelängtan, utgår från tidigare erfarenheter.
Eftersom min erfarenhet är att jag alltid har mått bäst själv (som har tusen psykologiska förklaringar som jag känner till men helt enkelt struntar i numera eftersom jag har grävt klart och inte vill förändras utan är glad över den jag är), så ställer jag det mot den korta stunden jag behöver bekräftelse från en man. Korta stunder tenderar att bli mer i mitt fall och det är inget jag vill, och därför så måste även korta stunder gå bort.

För mig har det varit en process och den har bitvis varit sorglig. Jag har lagt så enormt mycket energi på män tidigare i mitt liv och att det är över är sorgligt. Och det måste man få vara ledsen för. Det har jag inte försökt fly från utan den längtan har fått finnas där.
Också.
Alltså har tagit tid att komma fram till ett beslut om att det räcker nu. Det är inte längre tankar på det utan ett beslut.

Frågan som jag har ställt mig är: När mår jag som bäst?  Och varje gång har jag kommit tillbaka till att jag gör det när jag får bestämma själv, när jag inte behöver kompromissa.
Numera står det långt över att bli älskad eller att älska en man; men jag har ju andra och annat jag kan lassa kärlek på. Det kan lika gärna handla om familj, vänner, böcker eller min tv ... haha.

Min senaste relation tog slut för ett par år sedan och när jag slängde ut dubbelsängen började min process på allvar.

Jag tänker annars att det är väl fantastiskt om man kan må bra som singel, men också må bra i en relation? 
Det ena behöver ju inte utesluta det andra.


Tack för frågan, Blomman.  Jag tycker att det här är så himla intressant att prata om.
Generationen före min (jag vet ju inte hur gammal du är) kunde inte vara lika fri, och jag tänker att det ska bli intressant att se hur nästa generation kommer att förhålla sig till relationer över tid.

Kram