Lektion 3

Skit i alla regler.

Det sättet som det blir en bok av är rätt.

Punkt.

Släng den litteratur som säger annat. Ge den läraren sparken som leder kursen och säger ”så här ska du göra”. 

Det ska du inte alls det.

Du ska göra det som får dig att skriva en hel bok.

Därför tänker jag att vi kan gå igenom de sätten som jag känner till och jag vill också öppna för att det finns hundra till.

Så här jobbar jag själv:

När jag kom till min förläggare Teresa med min idé (mer än så hade jag inte) om en trilogi om ett hotell, sa hon att hon ville ha ett synopsis.

”Annars kan det bli lite svårt att betala ut förskott för alla tre”, sa hon på sitt lite försynta sätt.

Det höll jag med om. 

Det fanns bara ett problem med det: jag visste inte vad de skulle handla om. 

Vissa saker kom jag på där och då: 60-tal, en kvinna i ledningen, hotellet ligger i London och jag vill få in Fjällbacka.

Men sen hade jag faktiskt ingen aning.

ALLA mina böcker kommer till i skrivögonblicket.

I början, efter de första böckerna, tyckte jag att det var uselt och amatörmässigt. 

Det kändes mycket finare att ha ett utförligt synopsis, liksom mer författarisch. En plaaaan.

Förlag älskar synopsis (vilket kan späda på tanken om att man måste ha det) och begriper sig nog inte riktigt på oss som inte jobbar så. (Den enda svenska författaren som jag vet är helt öppen med det är Kristina Olsson, till viss del Läckberg. I alla fall som jag förstått det.)

Strunta i förlagen. Den dagen du skickar ditt manus till dem är det ju färdigt. Synopsisdiskussionen är aktuellt först den dagen man har publicerat första boken och diskuterar bok två.

Och: hade det varit förutsättningen för mitt författarskap hade det inte blivit några Sonjaböcker. Och inga andra heller för den delen.

Min hjärna sitter i fingertopparna, precis som den förmodligen gör hos många musiker.

(en del av min hjärna sitter också i min mun tror jag, eftersom jag på en scen kan prata oavbrutet utan att tappa tråden i säkert två timmar).

Mitt förlag vet de och låter mig jobba som jag behöver.

Så hur gjorde jag då med Flanaganserien?

Jag ljög ihop ett synopsis för varje bok. Istället för att prata så mycket handling, så beskrev jag tidsandan och försökte ge en bild av Välkommen till Flanagans, som den första boken heter.

Så här såg det ut i original när det presenterades för förlaget. Jag har kopierat det direkt från dokumentet:

Synopsis ”Flanagans.”

Min Usp: Idén är här att berätta mer dramatiskt än jag har gjort tidigare. Tänk Barbara Taylor Bradfords serie om Emma Hart: Det är svek, mycket känslor, revansch, slughet, katastrofer. Inte lika många leenden, mer drama, men ändå feelgood och sköna karaktärer. En utvecklad Åsabok. Jag tycker att den här typen av bok saknas idag. Jackie Collins, sagda Barbara och Sydney Sheldon kunde det där.

Min idé:

I tre delar följer vi det anrika hotellet Flanagans i London. Under kristallkronor, på heltäckningsmattor och vid väggar av teak kommer vi att få följa kvinnorna som driver det.

Deras vedermödor, utmaningar, framgångar, kärlek och oändligt med drama från 1959 fram till idag. Vi kanske inte alltid tycker om dem från början, men det gör vi på slutet.

I varje del har vi en eller två kvinnor som huvudpersoner. Och i varje del förekommer de som ska bära huvudrollen i nästa bok, 25-30 år senare.

Nedan kallat parallellhistoria.

Andra parallellhistorier är också dem om kärlek, men de nämner jag inte mer än här.

*

Första boken

London 1959.

Arbetande män i filthattar och rockar som skyndar till kontoret och sitt viktiga arbete, kvinnor i snäva knälånga kjolar springer efter dem med anteckningsblocket och de kattsneda glasögonen på näsan. Hemmafruar som serverar drinkar och middag när mannen kommer hem. Lagda hår. Alla röker. Festerna är överdådiga, landets ekonomi har tagit rejäl fart efter kriget. Våningar i London, somrar på Rivieran.

      Å andra sidan …

      Förort. Sex personer i en tvåa. Rasmotsättningarna är fortfarande stora. Den stora sammandrabbningen i Notting Hill, utlöst av ett gräl mellan en svensk kvinna (Maj-Britt Morrison) och hennes jamaicanske man (Raymond Morrison), har skapat rubriker.

Mannen jobbar i hamnen. Tunga lyft. Han sitter på en tomback, skitig, och äter sin lunchmacka.

      Hans fru arbetar i hemmen till dem i filthatten. Hon har inte en snäv kjol och hon har inte råd att röka. Det enda hon önskar är att hennes barn ska få det bättre än hon har haft det.

      Det är en ständig kamp för att få det att gå runt och i London 1959 är det skillnad på folk och folk.

Högt på listorna låg nu Cliff Richard, Shirley Bassey och Elvis. Jazzen var på väg ut. TV fanns i var mans hem och hela familjen samlades framför tv:n för de sista avsnitten av Ivanhoe med Roger Moore i sin första stora huvudroll.

                     

I första boken, 1959, är huvudkaraktären mrs Linda Wilson.

En drygt 40-årig kvinna som sedan många år äger hotellet hon ärvde efter sin pappa. Hon är inte gift, hon förlorade sitt livs kärlek under kriget, och att vara en singelkvinna i England – och dessutom äga ett framgångsrikt hotell – går egentligen inte riktigt för sig. Men mrs Wilson är elegant, har tjusiga fester och ses som en av dem som berikar Londons sociala scen.

Det som inte visas utåt när strumporna rullas av efter ett av otaliga partyn, är att hon inte har någonting. Inga egentliga vänner, för de ser henne som hot mot sina egna äktenskap. Hon har ingen att älska, ingen att bry sig om, ingen som kan ta över hotellet den dagen hon inte orkar längre och den kommer allt närmare, det känner hon så fort hon öppnar ögonen på morgonen. Hon är för gammal för att få egna barn och har inte heller någon hon skulle vilja ha barn med. Livet är platt och tråkigt när hon inte har svept två fingrar whisky ur ett seltersglas av kristall som hon gör lite för ofta.

     Emma och Elinor arbetar på hotellet. De fann varandra medan de skurade toaletter och de har sedan dess varit varandras förtrogna. Emma är vit och Elinor svart (dotter till May-Britt Morrison).

     Det är när Linda får upp ögonen för de arbetsamma flickorna som hennes plan tar fart: Den av dem som kan bevisa sig vara mest värdig, kommer att få ta över hotellet.

Synopsis till andra boken får ni inte se eftersom den inte är släppt, men det är lika mycket ljug i den.

Mer än så behövde inte förlaget och ni som har läst första delen kan se att vissa bitar stämmer, men det allra mesta gör det inte.

Det gick ju bra ändå …

För att hålla reda på mina trådar gör jag anteckningar vid sidan om i en fin skrivbok som jag inte kan tappa bort. 

Jag har en för varje bok. Linjerade Paperblanks är min personliga favvis. 

Men jag har också mycket i huvudet. 

Om man som jag skriver intensivt glömmer man inte. Om man däremot är en tänkare, och på det sättet kommer på sina idéer, kanske det är ännu viktigare att skriva ned dem.

Jag har en anteckningsbok i sängen där jag kladdar ned bokidéer. Av dem har det hittills inte blivit något alls, men man vet inte. Någon gång kanske. Det känns i alla fall tryggt att ha den där. 

En annan teknik är utförligare synopsis:

Om du behöver mer struktur för att ta dig framåt, du kanske redan vet exakt vad din bok kommer att handla om, så är en början att skriva ned allt du vet:

Kvinna, 45, jobbar på posten, tre ungar, frånskild, mörkhårig, hatar just nu män men tänder tyvärr inte på kvinnor. Bor i Saltsjö-Bo, åker tåg till jobbet i stan.

Kvinnan hittar ett lik. Det är en gammal god vän. Vännen var 43 etc etc etc.

Ju mer du vet om dina huvudkaraktärer desto mer kan du bygga deras liv och leverne, och göra dem till "verkliga" människor och om du behöver ett synopsis så skriv ned det du vet om dem där.

(Med det sagt: bokkaraktärer är inte som vanliga människor. De pratar lite styltigare, är lite ”bättre” än annat folk, har lite färre brister. Sedan är de alltid lite klokare än oss vanliga dödliga. Har lite bättre sex. Får fler orgasmer ...) 

Som författare är det ditt jobb att göra dem tillräckligt härliga för att vi som läsare ska vilja följa dem. Det betyder att du inte får göra din huvudkaraktär för osympatisk. Om det inte är en massmördare i huvudrollen såklart.

Tillbaka till synopsis.

Beskriv din handling. Tänk dig den utspridd på 40 kapitel.

Du har en början, en mitt och en slutsträcka.

Ägna lite tid åt alla tre. Rita tidslinjer, pluppa in det som du vet ska hända, det som vi på författarspråk kallar scener.

I den första delen sker presentationer och läggs ut trådar, i mitten ökar temperaturen och det kommer en slag vändning, temperaturen ökar än mer, crescendo  ... och sedan syr du ihop det allra sista. 

Skriv ned allt i ditt synopsis. 

Visst låter det enkelt? 

Det är det förstås inte.

Men mer om det i morgon.

Till dess vill jag att du funderar på vilket sätt som tar dig till målet långt där borta.

Kan du som jag klara dig utan synopsis, eller behöver du det som ett styrmedel?

Det är välkommet att diskutera och kommentera hur mycket som helst under inläggen. Det tror jag gynnar vår härliga virusskrivskola! 

Jag är så himla glad för att ni vill hänga med!

Nu ska jag skriva på mitt eget manus.

Just idag kändes det lättare att skriva till er först.