Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

tisdag 24 mars 2020

Lektion 8


Dramaturgi.

Min lättaste gren. Lika enkel som dialog.

Haha.

Riktigt så enkelt är det förstås inte, men jag minns när jag hade skrivit min första bok, en självbiografi, så fick jag frågan av en lika debuterande kollega hur jag hade tänkt när det gällde dramaturgin, den ”dramatiska kurvan”, och eftersom jag inte fattade vad han pratade om så ryckte jag mest på axlarna.

Sedan skrev jag Sonjas sista vilja, och efteråt fick jag samma fråga av en annan kollega och jag kunde inte svara då heller. 
Jag skrev ju bara på, då – precis jag gör nu.

Jag har aldrig flyttat på något i manuset för dramaturgins skull. Lyllos mig, för jag vet att många får kämpa med det här. 

(Det jag alltid får göra är att bygga ut karaktärerna, göra dem liiiiet snällare även på papper, inte så vassa. "lite osympatiskt, väl?" är standardkommentar från min förläggare i marginalen ...) 
Vi ska prata om hur man bygger karaktärer i ett senare kapitel. 

Jag tror att min fördel har varit att jag alltid har skrivit mina historier från A till Ö, alltså kronologiskt. Jag har också begripit att temperaturen i boken måste höjas, höjas och höjas, det ska vända och svänga och bli allt svårare för min huvudkaraktär (eller karaktärer) att nå sitt mål. 

När man pratar om dramatisk kurva handlar det just om att ha en energirik inledning, sedan låta det puttra lite – bygga karaktären, miljön, för att sedan höja tempen, öka tempot, och försöka ge storyn en vändning som inte läsaren har räknat med – och få till en tillfredställande slut.

Just det är svårt, jag vet.

Numera har jag ju en bokrytm i kroppen, jag vet hur långa böcker jag skriver.
Rent praktiskt så handlar det för min del om ungefär 50 kapitel.

Vi utgår från det nu, så du får ett hum om hur man kan göra. Men som vanligt: man kan också göra tvärtom. I allt utom hur den dramatiska kurvan ska se ut, för den är förlagen noga med. Läsarna också. Det finns en förväntan på hur det ska kännas när vi läser, ser en film, tittar på en teaterföreställning. Ni vet egentligen alla vad jag pratar om. 

Det första kapitlet ska inleda och ge oss målet för vår karaktär. Vad vill hon, vad behöver hon, åt vilket håll ska hon gå?

Kapitel 2-15 puttrar, berättar, gestaltar att det mesta verkar gå hennes väg. 
Man får nästan känslan av att nu är det klart, nu kan boken snart avslutas. Det är här många författare sänker temperaturen alldeles för mycket, så mycket att vi som läsare tycker att det är en trist bok – och låter bli att läsa vidare. 
Så varning för det. 
Vi kan ju ha världens häftigaste kapitel efter kapitel 14 och det måste vi låta ana även i början.

15 – 48:
Hjälp. Nu har något hänt, vår karaktär börjar få riktiga bekymmer. När hon kommer på en lösning, dyker ett nytt hinder upp.

Runt kapitel 28 händer något riktigt stort och berättelsen tar en ny vändning, en inte alls särskilt bra sådan. Nu är det en kamp på riktigt.

Vid kapitel 47 verkar det faktiskt vara över för vår stackars karaktär, det går bara inte framåt. Hon är på väg att ge upp, har ingen energi kvar, och läsaren tror nu att det inte går att lösa (trots att den innerst inne förstås fattar att det kommer det ju att göra).
48 kommer lösningen
49 kommer nedtrappning
50 och så levde de … om det är en sådan bok. Jag gillar ju att lösningen ligger i min karaktär, inte att mannen är lösningen, men det är jag det.

Viktigt: 
Jag tror att vissa gör misstaget att skriva för långa kapitel, att det är det som gör att vi inte får igång berättelserna. 

Om man istället bestämmer sig för att ett kapitel bara ska vara på 3-4 sidor (1200-1500 ord i Word) kan man få en mycket tajtare story med ett betydligt högre tempo (eftersom bara det väsentliga ryms). 

Det finns fördelar med att alla kapitel är ungefär lika långa. Det är betydligt lättare att hitta sin egen berättarrytm då.
Och om du i kapitlet ska få in berättande, dialog och gestaltning så är det där fyra sidorna snart skrivna.

Jag använder mig ju också gärna av många perspektiv, och det gör att jag i kommande kapitel kan låta någon annan ta över och föra handlingen framåt.

Om man växlar kapitels perspektiv och inte har för långa kapitel (som du avslutar med en litet cliffhanger) så har du snart skapat dig en bladvändare.





Hurra!

Jag kommer att svara på alla era frågor om dramaturgi här under, så shoot i kommentarsfältet.

I morgon är Hellbergs Virusskrivskola stängd.

Denise Rudberg och jag ska tipsa om feelgoodböcker i Nyhetsmorgon på 4:an 09.40. 
Men på torsdag är jag tillbaka och därefter kör vi hela helgen!'

Häng med!

9 kommentarer:

Maria sa...

Tack! Känns som om dramaturgin sitter i det jag skriver men slutet känns läskigt. Är inte riktigt där så det är väl bara att köra på. Vet att du säger att du inte skriver så mycket miljöskildringar. Gissar att dina böcker ligger runt 90-100 t tecken, innebär det att du satsar mer på gestaltningen istället?!

Åsa Hellberg sa...

Hej Maria. Ungefär 90 tusen ord brukar mina romaner landa på. Jag satsar nog inte på något särskilt mer än något annat, men jag tror att mina böcker är mer händelsedrivna, målade med stora svängande penseldrag än en författare som är mer förtjust i detaljer än jag är.
Två olika sätt att berätta, men det handlar nog mer om driv än något annat.
Tack för frågan!

Anonym sa...

Tack!!

Lillian sa...

Vet inte om det direkt handlar om dramaturgi men kanske. När man droppar lite fakta utefter vägen så att det ska bli intressant att läsa, så att alla beskrivningar och förklaringar inte kommer i början på boken, hur lyckas man hålla ihop alla trådar så de tar vägen dit de ska? Så man inte glömmer att berätta om hur farmorskaraktären ser ut. Eller att man glömmer att sy ihop alla små faktapraliner i slutet så man får en hel bild av vad det nu är man har försökt förklara under resans gång. Skriver du anteckningar, mindmaps eller ger det sig naturligt?

Åsa Hellberg sa...

Hej Lillian.
Jag har beskrivit hur jag gör i tidigare kapitel, kolla där får du se. Men jag antecknar. Och sedan har jag massor i huvudet. Jag är i ständig kontakt med mitt manus under en skrivperiod och trots att mitt minne är urkasst när det gäller ALLT annat så funkar det just när det gäller mina manus :).
När farmor dyker upp kan man ju direkt beskriva hur hon ser ut? Och sedan skriva ned det så man minns det om det behövs längre fram.
I manuset jag jobbar med nu har jag allas födelseår på förstasidan för att jag ska komma ihåg det. Det tar jag bort innan den går till tryck. Sådant har jag svårt att minnas.

Kerstin Brandt sa...

Vet du vad som skall hända i boken när du börjar eller är det något som växer fram?

Gunilla sa...

Hej!
Jag har fastnat lite och vet inte vart mitt skrivprojekt är på väg. För att lära känna mina karraktärer tänker jag nu ta ett annat grepp - vet ej om jag kan använda det en det tvingar mig att skriva i alla fall...
Min storry skall ha (tror jag) avstamp i saker som huvudkarraktären får nys om på sitt jobb. Därför tänker jag att jag skall jobba med karraktärerna såhär:

En vanlig dag på jobbet:
De vaknar - beskriv hemmamiljön, vad de har med sig till jobbet, hur det formar dem.
De kommer till jobbet. Hu gör de entre, vilka är de på jobbet, status? Är de samma hemma och på jobbet?
Dagen går, problem uppstår, hur löser de problemen (eller inte)
Dagen avslutas, vad gör de då, hur ser arbetsplatsen ut nu?
Vad gör de på kvällen?

Som sagt, vet inte om det är användbart men det tvingar mig vidare från mina fåniga streckgubbar på post-IT-lappar ;-)

Åsa Hellberg sa...

Bra Gunilla!

Cecilia Johansson sa...

Jag tycker det är SÅ mycket lättare att se vad varje del i manuset handlar om genom mina korta anteckningar i den dramaturgiska kurvan. Det är lättare att ändra i den än i kapitlen. Måste då stryka och lägga till ny text. Det tar tid.

Det är så roligt att se manuset växa fram ur det som en gång var en idé. Sitter och har tankarna på två olika manus just nu.

Det ena är en självbiografi, men vet inte vart exakt jag vill börja storyn utan att det blir för spretigt. Tänker att Dramaturgin kan vara till god hjälp. Då får jag en början, mitten och ett slut. Vad tror du?
Tack för en bra och lärorik blogg. ;)