Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum I höst är jag med på Författarkvällar i Uddevalla och Lysekil, och på bibliotek i Värmland.

måndag 26 oktober 2020

Posttraumatiskt stressyndrom

 PTSD, mer allmänt kallat, är en konsekvens av att man har varit med om en traumatisk upplevelse.

I mitt fall kan jag känna ångest när jag tänker på vissa platser i Stockholm, ställen jag aldrig någonsin skulle kunna bo på efter min dåvarandes framfart där. Det är små saker som kan framkalla det, som blir tydliga först när jag funderat på det lite. 

Jag tänker på hur utsatt jag blev av hans andra kvinnor, hur de förföljde mig, bland annat här på bloggen. En av dem kunde gå in här 30-40 gånger om dagen (till honom sa hon att jag var så spännande att följa). Så obehagligt att känna att jag blev stalkad på det sättet. En annan, som påstod att min pojkvän gjort henne gravid, försökte få kontakt med mig på telefon och ljög och sa att jag hade sagt bla bla bla. Ett annat av hans ex ljög om att hon varit min klient och att jag var en fruktansvärd coach som man skulle passa sig för. Det här la hon ut på forum, bloggar, i chattar etc. Först när jag hotade med att gå ut med hennes namn och yrke slutade hon. 

Jag var så enormt utsatt då och det är förstås en del i att jag tycker så oerhört mycket om att vara ensam nu. För mig blir det tryggt. Jag har haft några män som har jagat mig efter det, män jag aldrig har träffat, för att de har läst någonstans att jag är singel och har tolkat det som om jag vill ha sällskap. 

Det är fruktansvärt obehagligt om folk vill komma mig nära som jag inte känner. 

Vissa män kan man inte ge ett dugg utan att de ska ta hela handen (man gillar en kommentar på insta och sedan kommer direktmessen minuten efter). Men inte bara män. Vissa kvinnor vill veta allt om en och ställer tusen frågor. Därför svarar jag nästan aldrig på frågor på direktmess, däremot gärna i kommentarsfältet för då känns det som om andra ser och då är det okej. 

Jag är rätt övertygad om att alla de här känslorna är sprungna ur trauma, ett jag har bearbetat så långt det går. I kombination med mitt redan från början stora behov av ensamhet så funkar det ju, tack och lov. Jag behöver inte utsätta mig för något dylikt igen och tacksamheten jag känner för det är oändlig.

Tänk att jag kunde vända det livet till det här, från så ledsen och nedgången till framgång på en arena jag aldrig trott varit möjlig. 

De gånger jag reflekterar över det kan det tyckas nästan omöjligt, å andra sidan tror jag att jag nu är mitt helt autentiska jag, ett jag som jag tog en paus från  i väldigt många år trots att jag alltid innerst inne känt att jag har haft annat att ge. 

Så länge all kraft och energi låg på att tillfredsställa andras behov av att jag skulle vara som de ville var inte det möjligt. Om jag hade gått på andras linje hade aldrig Casanovas kvinna kommit ut, och jag hade inte skrivit någon av böckerna efter det. 

Så vad lär vi oss av detta?

Stå dig själv närmast!

Lev det liv som du vill och om andra försöker hindra dig så är det de andra, inte dig själv, du ska göra dig av med.


Nu har jag satt mig i en bra stämning för att jobba lite! I morgon ska jag åka till Västerås med de bästa människorna jag vet, Jonathan och Linnea. Hurra!





2 kommentarer:

/nina sa...

Herregud Åsa, jag hade ingen aning. Så otroligt obegripligt och obehagligt!

Kerstin Brandt sa...

Heja dig! Underbart att kunna vända en dålig situation till något så bra!