Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

tisdag 20 oktober 2020

Det är så intressant hur hjärnan funkar.

 Jag tänker på en sådan sak som vikt, till exempel.

När jag hade en våg kunde jag gå upp på morgonen och känna mig fin och bra, och så ställde jag på vågen och då kunde de känslorna jag haft om mig själv bara en stund tidigare försvinna i ett nafs. Som om siffrorna bestämde hur jag skulle se på mig själv och må den dagen.

Så vågen rök, såklart. Jag är inte intresserad av att ställa till det för mig själv, tvärtom vill jag underlätta mitt liv och synen på mig själv. Jag har gjort ett försök till med våg efter det, men nä, inte min grej alls. 

Man frågade på sjukhuset hur mycket jag väger och det kunde jag ju inte säga eftersom jag inte har en aning. Men fem kilon hit eller dit spelar roll när det gäller medicinering, alltså fick jag väga mig där - så nu vet jag. Men jag kommer aldrig mer att ha en våg hemma om det inte av någon medicinsk anledning är nödvändigt. 

Det är ungefär samma spratt som den (hjärnan) utsätter en för med recensioner. Det bästa är att inte läsa dem alls, eftersom man tenderar att bli mer ledsen för en dålig än glad för tio bra. 

Ni fattar.

Har ni också sådana där konstiga hjärnidéer som ni tar tag i på något sätt?

Tisdag. Jag ska handla. Just nu är jag lite besatt av Yoghurt, naturell 4 %. Himmelskt god. Som glass, fast lite surare. 



Och när jag har handlat ska jag jobba. Jag har fått en deadline, tjohoo. 23 november. Det borde gå. Jag gillar när det är liiite pressat (utan att jag för den sakens skull känner stress, för det vill jag inte) och det är på håret skulle jag tro. Perfekt. Förmodligen får jag tillbaka det igen i december och har fram till mitten av januari på mig till nästa omgång ska in.

Rutiner. Så himla viktiga ändå. I alla fall för mig.



Inga kommentarer: