Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum I höst är jag med på Författarkvällar i Uddevalla och Lysekil, och på bibliotek i Värmland.

söndag 11 oktober 2020

Söndag, och efter 48 timmar på sjukhus

njuter jag enormt av att bara vara hemma. 

Det här blir långt eftersom jag vill ha allt antecknat så som jag minns det.

För er som inte läser Instagram så har jag har jag en inflammerad tarmficka, Divertikulit, som har gjort mig sjuk. Något som jag bloggade om i torsdags (förra inlägget) men som jag inte insåg då var av den graden att jag inte ens skulle komma hem efter läkarbesöket. 

Nu blir det dagbok och mycket klockslag eftersom jag är lite besatt av sådana:

1177 sa "åk direkt till Rosenlunds närakut på Söder," så det gjorde jag. Jag beställde en taxi  och kom dit 10.45. 

I fem timmar var jag där totalt. Alla fick gå före mig. Timme fyra fick jag hjälp. 

När läkaren knappt fick röra min fruktansvärt ömma mage, insåg hur snabb min puls var och att min snabbsänka var alldeles för hög, fick jag veta att jag måste till SÖS, till akuten, och röntgas för att bekräfta den misstänka diagnosen. "Det vore tjänstefel att skicka hem dig", sa han när jag insisterade.

Till SÖS, lite tvärs över gatan, tog jag en taxi, kom dit vid 16,30, och så fort jag kom in på akuten tog man min temp, blodtryck och urinprov, sedan fick jag sitta och vänta fram till klockan 21.00 el 22.00, minns inte riktigt. 

Då var jag gråtfärdig, jag hade inte ätit sedan 17.00 dagen innan, och var matt som tusan. 

Så när jag frågade om det var okej att jag åkte hem och tog mig till Huddingeakuten dagen efter istället, blev det lite mer fart. 

Det var ny personal som hade gått på sitt pass och sjuksköterskan tittade på min remiss från närakuten och insåg att jag inte hade fått dropp eller tagit nya blodprover, och satte genast full fart. Jag fick en brits att ligga på, dropp (det mår man mycket bättre av när man får) och en eget rum på akuten.

Läkaren kom och undersökte mig 23.30, sa att min sänka hade gått upp rejält, att vita blodkroppar också visade på att jag var sjuk, att man skulle göra EKG på grund av att min hjärta jobbade så hårt. Jag hade en vilopuls då på 118. På grund av smärtan, sa doktorn. 

Jag tycker själv inte att jag har haft så förtvivlat ont, men kroppen har nog känt det mer än jag. Jag har haft ett par omgångar krampaktig smärta som har varit för jävlig, men det har ju rört sig om minuter bara. 

Jag somnade där på britsen, för jag kände mig trygg med att jag var omhändertagen. Alvedonet i droppet hjälpte direkt. Jag sov riktigt gott  fram till 02.30 då jag skulle röntgas för att fastställa misstanken om Divertikulit. Vad man ville utesluta var en varböld, för i så fall hade det blivit operation. Det diskuterades penicillin, men kirurgen som min läkare konsulterade sa att man skulle avvakta med det. 

Man satte in en ny infart i nästa armveck för där skulle jag få kontrastvätska och sedan blev jag körd av en snäll person till röntgen. Kontrasten sprutades in och kändes konstigt varm i hela kroppen. Man hade varnat för att det känns som att kissa på sig och det gjorde det. Men det var snabbt över. Tog kanske fem minuter om ens det.

Sedan tillbaka till mitt rum, jag sov ytterligare en stund, men blev väckt vid fem då någon annan behöver rummet mer än jag, och jag flyttades ut till ett slag sovutrymme med bara skärmar runt varje patient.

Jag somnade gott igen och vaknade sedan vid halv sju, tror jag, och då frågade jag sköterskan om jag fick dricka för jag var helt uttorkad. Då hade jag inte fått dropp sedan klockan 02.00. Nope, sa hon, det får du inte, du ska hålla dig helt fastande och det var nog först då jag insåg att jag inte kommer hem det här dygnet heller. För hemma kan man ju inte bara om man inte ens får dricka vatten.

Suckande, lite låg och ledsen, traskade jag tillbaka till min brits på akuten och la mig somnade om.

När jag vaknade nästa gång var det för att jag skulle flyttas på. Då var nog klockan 8 på morgonen kanske? Jag frågade om det var omöjligt att få åka hem och personen som körde mig bara log åt det. 

De är väldigt bra på att inte säga ja eller nej på sjukhus, har jag kommit på. De liksom lirkar kvar en där, trots att man vill därifrån.

Well. 

Det var en annan värld jag kom till. Eget rum med dusch, tv och bekväm säng. Ronden kom bara en stund senare, då hade jag fått vätskedropp, alvedon i dropp (hade 38,1 i feber), det låg kläder till mig på sängen: trosor, byxor, t-shirt och rock OCH en tandborste och tandkräm. 

Läkaren sa att jag i alla fall behövde stanna ett dygn till, men att hon hade förhoppningar om att jag skulle kunna åka hem på lördagen om inget oförutsett inträffade med min tarmficka.

Det enda som man behandlade mig med var flytande kost.  Jag fick aldrig penicillin, utan den flytande kosten gör tydligen att tarmen läker av sig själv när den får vila

Och en stund efter ronden kom en sköterska och sa att jag får äta och dricka. Hon föreslog yoghurt från köket, och när hon sa ja till kaffe var det som om jag slappnade av och faktiskt kände att jag var sjuk och inte VILLE åka hem. Jag VILLE stanna och bli ompysslad. Jag var på toa och det var fruktansvärt smärtsamt men utöver det var det bara skönt att bara där.

På eftermiddagen kom Jonathan farande med en mobilladdare och blommor. Jag tog min droppställning och promenerade och mötte honom i huvudentrén, storbölande. Jag var inte kaxig då, inte, och så lycklig över att se honom där. 

I min väldigt lilla familj hjälps vi åt, vad det än gäller. Jag har tutat i honom det sedan har var liten. Det har varit superviktigt för mig att han alltid ska känna att jag finns där utan att kritisera eller döma honom om han behöver hjälp, vad det än är han har gjort eller behöver hjälp med. Han har bara haft mig att gå till och jag är så tacksam att jag uppfostrade honom så för idag när han vuxen ger han utan att blinka tillbaka. Jag hoppas han för det vidare till sina barn om han får några. 

Jag hade frågat om att låna en laddare på avdelningen men man hade nog glömt det. Istället åkte alltså Jonathan och köpte en åt mig. Så snällt.

Jag åt en tallrik soppa (det fanns en MENY att välja från, helt galet. Bland annat två olika soppor), och resten av dagen sov jag mest. När jag vaknade senare åt en tallrik yoghurt till, och drack typ två koppar kaffe (och vatten), såg lite på tv men somnade 23.00 och vaknade av att jag blev väckt 6.30 för nya prover.

Då var jag pigg! Jag hade sovit i kapp all sömnbrist från de två nätter jag hade haft ont i magen hemma, och visste innerst inne att de skulle låta mig åka hem den dagen (lördag). Jag hade fått alvedon 20.00 kvällen innan men inget sedan dess. Magontet var så mycket bättre (utom vid ett toabesök) men värken hade lagt sig. Ingen direkt feber, normal puls på 68.

När resultatet på blodprovet kom hade de vita blodkropparna blivit normala, sänkan var fortfarande hög men på nedåtgående (den släpar en dag tydligen) blodtrycket var perfekt (det hade det varit hela tiden) och det fanns inga hinder för mig att åka hem. Så med förmaningar om att alltid äta flytande om jag känner av det här igen så kan jag kanske läka det själv hemma, fick jag ta en taxi och åka hem.

Min värk, långt ned på vänster sida, började natten mot onsdag, men jag visste ju inte vad det var jag hade så jag åt precis som vanligt på onsdagen. Massor med ost, kyckling och grönsaker som jag ju älskar. 

Det är vanligt att det kommer tillbaka, men nu vet jag hur jag kan göra. Tillstöter feber ska man alltid ta sig till sjukhus. Bra för er att veta som har läst ända hit.

I pappren från sjukhuset står det flytande ett tag (tills magen känns läkt) och sedan börja med puréer. Jag ska googla barnmatsburkar, det är ju perfekt! På tisdag åker jag till Åre som planerat, är så glad att jag kan det trots det här. Jag vilar i morgon också, och sedan borde jag vara i form. 

Ömheten i magen är betydligt bättre idag och jag ska fylla en kylväska med grejer att dricka på resan norrut, och en termos med slät varm soppa av något slag. På fredag när jag åker hem tänker jag att det är dags för puréerna!

Jag har en plan och känner mig trygg med den.

Tjohoo.








2 kommentarer:

Eva-Lotta sa...

Så skönt att du mår bättre. Det var bra att du stannade! Snällt av sonen att fixa laddaren. Det blir fort kris annars. Ta det lugnt nu och var rädd om magen!

Åsa Hellberg sa...

Det ska jag, tack för omtanken!