Om ett halvår fyller jag 62.

HERREGUD.

Då går vi vidare!

Är valpledig och ska hämta Selma först på torsdag nästa vecka. Jag ska bara jobba jobba och jobba och sola några gånger på vanligt solarium. 

Jag hade tänkt börja sola på psoriasisförbundet, men behöver först en omgång på hela kroppen känns det som. 

Myshänder. NOT. Jag hälsar med kramar eller armbåge, kan inte ta folk i hand. Det ser bättre ut när de är insmörjda, men det är ju inte heller kul att ta i för andra. 

Idag ska jag också kolla på en lägenhet, för mig i ett nytt område, men det är ju så jag gör. Jag tittar och bestämmer mig för att säga nej tack.

Och igår var jag på peppig möte med min förläggare, det är alltid med den känslan jag lämnar möten med henne. Vi har jobbat ihop i tio år nu och fortfarande är det väldigt stimulerande. Vi bollade idéer och jag fick henne nog intresserad av det jag känns mest lust för att skriva. Jag har tre stycken som snurrar i huvudet. 

I januari börjar jag skriva på det som ska bli något sommar/höst, typ, 2025. 

2024 är ju först Spanienserien i januari och sedan Fjällbacka del 3 i juni. 

I januari 2025 kommer del 2 av Spanien, men jag behöver ju mer det året, alltså börjar jag skriva på "det" i januari på Kanarieöarna (vet inte vad det blir ännu).

Det enda jag vet är att jag inte vill ha höga förskott. Inte på de eventuella utlandsrättigheterna heller. Jag vill hellre ha royalty 2 ggr per år. 

Jag saknar min lilla hund, men inte så att jag blir ledsen, jag njuter av ledigheten från den ständiga passningen. 2-3 dagar i veckan passar mig och Linnea och Jonathan vill nog ha henne så mycket det bara går. Huvudsaken är ju att Selma mår bra i båda hemmen och peppar peppar än så länge gör hon det.

Hon blev rädd häromkvällen, eller om hon blev orolig för något. Hon ville i alla fall inte vara i sängen eller somna där, och när jag släppte ned henne, och var lite irriterad, så sprang hon utan ett ljud in i vardagsrummet och ville inte komma in till sovrummet igen. 

Inte ett pip kom från henne och då kunde jag förstås inte somna, utan gick upp, fjäskade så att hon till sist i alla fall kom till mig och sedan sov vi gott i soffan tillsammans. 

Nästa morgon var hon helt sig själv igen. 

Skruttan. Jag tycker om att ha henne i sängen, det är mysigt, men det är klart att hon måste trivas där, annars sover vi i soffan tills hon har glömt det hon är rädd för.  Jag sover ju gott där. Det viktiga för mig är sömnen, och att hon ligger i ett annat rum vill jag inte för då kan jag inte slappna av = sova.

Där har vi det.

Fredag, tjohej!