så försöker jag undvika att läsa vad som skrivs om mina böcker om det inte är bra.
Det är inte alltid det lyckas, och då tänker jag att jag inte ska läsa något alls, för säkerhets skull.
Och det är faktiskt rätt skönt. Istället får jag så många kommentarer både här, på Instagram och Facebook som är fantastiskt snälla, att jag tror att jag fortsättningsvis tänker håll mig ifrån googlandet.
Att inte ägna mig åt det som potentiellt kan göra mig illa lärde jag mig i min terapi.
Det är ett mycket bra förhållningssätt om man kan (i det här fallet är det verkligen möjligt.)
För vi pratar om känslor här. Inte hur man ska tänka, att man "inte ska ta åt sig", eller "inte bry sig."
Jag märker att jag blir ledsen och det kan jag göra något åt.
Och det har alltid glatt mig att upptäcka att makten ligger i mina händer, att jag kan förändra något själv.
Min energi tänker jag lägga på att fortsätta skriva. Fortsätta ha mig själv som tilltänkt läsare.
Än så länge har det varit en väldigt hållbar strategi.
Och tusen tack för allt fint ni skriver, det här handlar förstås inte ett dugg om mina läsare här, på FB eller Instagram!
11 kommentarer:
Det blir ju så personligt. Som när någon kritiserar min sång. Själv rösten. Det är ju jag. Och din ord är ju dina.
Fast mest ledsen blir jag när någon kritiserar mig utan att jag bett om det.
Jag förstår precis!!
(Har man släppt en bok får man förstås räkna med att alla inte gillar, och det vet jag efter fem böcker, det är elakheterna som gör mig illa:)
Klokt.
Mycket klokt och något jag själv försöker leva efter sedan några år tillbaka. Det där att upptäcka vad som gör en ledsen och att faktiskt själv kunna välja bort just det. Det tror jag att fler borde göra.
Annika; eller hur!
Hanna; ja, håller med.
Tänk, jag har bara hittat vänliga ord om dina böcker på nätet. Kanske tittar jag på fel (jag menar rätt!) ställen.
Men jag förstår givetvis hur du menar. Att andra inte tycker att allt man gör är toppen må väl gå an, men om det handlar om rena elakheter är det inte roligt.
Robert; ja, det finns jättemycket fint, men ibland råkar även jag ut för det elaka och om inte rustningen är på just den dagen så tar jag illa vid mig.
Tycker att det verkar väldigt klokt, för elakheter landar ändå någonstans i ens medvetande, även om man vet att man inte ska ta åt sig.
Är det inte märkligt att elakheter blir det man minns bäst, fast man borde minnas berömmet i stället (som man både uppskattat och fått mer av, men ändå har en tendens att glömma)... Bättre att göra som man skulle ha gjort med någon elak på telefon, lägga på. Välja att inte läsa. Bra saker får man nog reda på ändå. Ska tänka på det själv, om jag får anledning, för jag har inte heller rustningen på mig så ofta...
Lina; Precis, bra saker får man reda på ändå!
Så sant, det ska jag försöka lära mig.
(Har nu läst ut Toscana tur och retur och tyckte den var lika charmig som dina andra böcker! Kanske gillade jag den extra mycket för att den utspelade sig i Toscana. Slutet gillade jag extra mycket, åh!)
Emmelie; tusen tack! :)
Skicka en kommentar