vred jag till armen så att jag fick en så kallad zinger. Fyfansjävlaskit, vad ont det gjorde.
Jag har inte fått det på natten på flera månader eftersom jag ligger blickstilla, och det är läskigt att vakna av den intensiva smärtan. När det händer i vardagen är jag ju beredd eftersom jag direkt känner när jag gör något fel.
Det var dagens klagomål.
Jag somnade om till sist, är på hugget att redigera de sista sidorna i Gloria och jag har äntligen hittat namnet till huvudkaraktären i nästa bok.
Grym dag, trots allt.
Passar på att bjuda på en bild från bokmässan 2009. Min första. Det var på den tiden jag kunde ha alla mina kläder.
Jaja.
Mina föreläsningar.
Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras.
Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka.
Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling.
Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär.
För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek.
Bokning sker via Författarcentrum
6 kommentarer:
Ajjjj, så ont det låter. Må det ge vika.
Det låter ont, tur du inte gör så varje natt!
Snäckan:Må det ge vika! :)
Ezter; ja, verkligen!
Den koftan känner jag igen :).
Jag hoppas verkligen att det snart ska gå över.
Sanna
Sanna; ja, jag älskar den koftan och har den kvar. Den är tyvärr omöjlig att stänga just nu:)
Den är mysig och passar dig väldigt bra.
Den är liksom bohemisk och "stilren" samtidigt.
Sanna
Skicka en kommentar