Vi pratade om det här igår:

"Hej Åsa,

Som givare hjälper du människor i din närhet. Människor som behöver akut hjälp och stöd för att förändra sin livssituation. Tack för att du bidrar till en mänskligare stad för alla."

Det där att man mår bättre om man är givmild mot dem som har det sämre.

I många år har jag köpt julklappar via något som kallas Farstaklappen som har letts av Stadsmissionen, men i år hade de ingen verksamhet i Farsta och då valde jag att ge genom en penninggåva istället.

Vi hade det fasiken inte fett när Jonathan växte upp, men vi hade alltid till julklappar och mys med mat, musik och skratt. Och jag drack inte alkohol, var arg eller på annat sätt en usel förälder. Men så har många barn det. Det går inte ens att tänka på utan att bli ledsen.

Tack och lov att det finns människor som klarar att arbeta med dem som inte har det lika bra som jag. Jag bidrar med pengar, men de bidrar med sig själva. Det är så jäkla fint gjort!

Igår var alltså Jonathan och Linnea här. När Jonathan var tio katastrofen i Sydostasien just hade hänt gav han sin månadspeng till en av de stora insamlingen som var då. Barn känner med andra barn. 

Idag ska jag jobba med Sonja en stund. Jag skulle ha fått Flanagans 2 i fredags men min redaktör är sjuk och nu vet jag inte riktigt när jag får det. Men Sonjan behöver skrivas innan mitten av mars, typ, så det går inte att dra på längre.

Jag har inte gjort ett jota på en vecka känns det som, så nu är det dags!