Min klasskamrat Gillas familj,

ägde Stora Hotellet i Fjällbacka under min uppväxt, säkert i 25 år.

Den här blänkaren hittade jag i Bohusläningen, och den säger ju att även en Hellberg har ägt det en gång i tiden.

Efter lite efterforskningar (= mamma) så kom vi fram till att det nog har drivits av min morfars farfars bror. Morfars farfar var sjökapten – och hade ett antal fruar eftersom de dog på löpande band och en fru behövde man ju då – och hade det nog rätt gott ställt på den tiden. 

Morfars pappa, alltså sonen till sjökaptenen, lämnade ju Sverige, fru och barn, för att söka lyckan i Amerika. 

Det gjorde hans fyra systrar också (jag tror faktiskt att alla åkte) och det intressanta med syrrorna är ju att ingen av dem gifte sig. Jag känner en oerhört stor gemenskap med dem, faktiskt. Vad coolt ändå. Hellbergstjejer. De utbildade sig och höll fast vid sitt oberoende, som om de hade gift sig hade varit över.

Den jag minns är faster Ruth (alltså morfars faster, men vi kallade alla henne för det), för hon levde när jag var liten. Hon skrev bland annat läroböcker i matte. Jag hade en bunt som jag fick ägna mig åt när jag var klar före alla andra på mattelektionerna i Fjällbacka. Ruth bodde i Göteborg och mamma stod henne nära.

Det är lockande att skriva en fiktiv historia om dessa starka kvinnor. Och ju mer jag pratar om det (mest med mamma) desto mer får jag lust att ta tag i ett sådant projekt.

Skulle ni läsa?