Lektion 4

Dialog.

Det är många av er som fastnar i det som på författarspråk kallas dialog. Det vill säga ett samtal mellan två eller flera karaktärer.

I underhållningslitteraturen ägnar vi oss mycket åt dialoger, eftersom de flesta av oss skriver relationsromaner och i relationer pratar man med varandra.

Bör göra i alla fall

En kris i en relation där tystnaden har svept in måste i den här typen av litteratur lösas. 

Hur man väljer att göra i den mer seriösa (?) litteraturen vet jag inte eftersom jag sällan läser den. I alla fall dem där man inte löser sina problem.

(Herregud, så oupphetsande.

Tala för guds skull med varandra!)

Det finns några enkla tips tänker jag.

När människor träffas i ditt manus bör de prata med varandra.

Punkt.

Det var väl inte så svårt?

Det svåra är vad de ska prata om.

Romaner där man pratar om väder och vind som inte har fällt ett träd över ditt hus – eller bränt din rygg så att du måste söka läkarvård hos den ätbara läkaren på vårdcentralen – har inte i ditt manus att göra.

Dialog ska leda framåt. 

Den ska säga det som inte går att berätta på annat sätt.

Och för att ni ska förstå det, måste vi också prata om perspektiv.

De flesta av oss skriver antingen i tredje person eller i jag-person.

Hon, han, hen eller jag. 

Perspektiv betyder att vi som läsare följer en karaktär i taget, man kan säga att vi är inne i den karaktärens huvud, att det är den vars tankar och steg vi följer just där och då.

Det betyder i sin tur att när min karaktär (ta Sonja till exempel) träffar Susanne så måste hon fråga Susanne vad hon tycker och tänker, för annars kan vi inte veta vad Susanne tänker och tycker just nu.

Först när Susanne är huvudpersonen får vi följa hennes inre dialog.

Är ni med? Det här gjorde jag själv många fel på i början. Och vissa mycket skickliga författare gör det medvetet (får man hoppas) och får det att funka.

Men det är lätt att det blir snurrigt för läsaren när den inte vet vem som tänker vad, alltså är det en bra regel att låta en person i taget (minst i ett långt stycke, eller gärna i ett helt kapitel) vara den vars vinkel vi ser allt från.

Eftersom det faktiskt är intressant att få veta vad den mitt emot känner, tycker och tänker måste det fram i dialogen.

Till exempel:

Sonja tittade till på Susanne. Hon såg blek ut. Hon var väl inte på väg att få det där jävla coronaviruset? När hon plötsligt vinglade till högg Sonja tag i hennes arm.

     ”Hur mår du egentligen?”

      Susannes blinkade tungt. ”Jag är måste sätta mig.” Hon såg sig förvirrat om hallen.

      ”Vad letar du efter? En stol? Vänta lite …”, Sonja drog åt sig pallen vid dörren. ”Här, sätt dig.”

Här berättar Sonja för oss vad hon ser. Vad Susanne känner just nu vet vi enbart för att Sonja berättar för oss hur hon tolkar det hon ser (hon kan ju inte veta egentligen).

Susannes bidrag blir att låta henne få en röst i dialogen där hon kan berätta vad hon verkligen känner. Det kan ju vara helt annorlunda än hur Sonja har tolkat det.

Men varje vingling, varje andetag, varje blick från Susanne ser vi ur Sonjas synvinkel och om Susanne inte kommer till tals får vi nöja oss med Sonjas tolkning.

Är ni med?

Så hur viktig är dialogen?

Superviktig skulle jag säga, 

Förhoppningsvis i verkligheten, definitivt i böcker.

Man ska nämligen inte umgås om det inte är viktigt för berättelsen.

Ibland behöver vi få ett telefonsamtal som leder handlingen vidare. Och då hör vi bådas röst i dialogen (trots att det är helst ologiskt egentligen)

När vi har samtal med någon på engelska sker den på svenska, men det kan man förstås förklara om det behövs.

Telefonen ringde. I andra änden sa någon på engelska: ”är du Susanne? Sitter du ned? Du har vunnit 300 miljoner på Eurolotto. Det var väl roligt i dessa Coronatider?”

Att ha dialog på två språk är onödigt. Jag vet att kollegor har testat det, men efter första boken övergav de den idén.

Men vi måste fylla dialogen med innehåll, inte meningslöst pladdra på för sakens skull. Det som sägs måste leda någonstans. 

Kanske bara till att vi lär känna någon bättre, och det är gott nog. En dialog kan berätta massor om en människa om den görs på rätt sätt.

Har du skrivit några dialoger än?

Om inte, så testa.

Slå upp en bok du gillar, och skriv av den första dialogen. 

Titta sedan på den du själv har skrivit.

Vad kan du lära dig? Finns det något den etablerade författaren gör i sin dialog som du kan härma? 

Sno det du gillar men gör det till ditt.

Jag tror att man som författare har olika talanger och en av mina två är just dialog. Jag behöver aldrig ändra någon dialog i redigeringen. Det har aldrig hänt att jag har blivit ombedd att stryka något. Dialog är helt enkelt min grej.

Däremot är jag USEL på miljöbeskrivningar eftersom jag tycker att de är så meningslösa tråkiga att skriva. Så det måste jag jobba med på ett annat sätt än det som för mig kommer alldeles naturligt.

  

Du kan väl lägga in lite natur i alla fall,  säger min förläggare och då får hon ett ruttet träd, och så hoppas jag att det räcker med det.

Det gör det oftast inte. 

I morgon ska vi prata om RUTTNA TRÄD!

Ps, hav överseende med mina stav- och skrivfel. Jag skriver direkt och lusläser inte efteråt.