Lektion 9

Karaktärer är oftast de som driver vår historia framåt. Det är deras behov av lösning som vi fokuserar på. Det är därför det är så viktigt vilka personer vi pratar om, för om de inte stämmer med berättelsen som kommer vi inte få till det.

Vi kommer att känna att något saknas, att berättelsen haltar, att vi inte känner våra karaktärer.

En helgjuten karaktär är Pippi. 

Hon är en självklar figur i sin berättelse, allt runt om henne speglar den hon är: från huset, till hur hon sover (med fötterna på huvudkudden) till att hennes häst är prickig. Allt för att vi som läsare ska förstå vilken speciell lite figur hon är. 

Bikaraktärerna är den vanliga barnen, de som man kan identifiera sig med, för utan dem förstår man inte hur speciell Pippi och hennes miljö är. De är också genom deras vänskap med Pippi som vi förstå hela vidden av henne.

Jag har ju många gånger flera huvudpersoner, och ibland har jag fått påstötning från förlaget att ett par karaktärer har för stora likheter. 

(Det kan ju vara bra att veta att förlag gärna vill att dina karaktärer ska skilja sig ordentligt åt.)

Well.

Med det sagt: jag tycker att det måste finnas något som gör att dessa, totalt olika, karaktärer gillar varandra. 

Kanske har de något liknande i sin bakgrund som gör att de är trygga tillsamman? 

Och då insisterar jag, men ändrar kanske på något annat som gör att de blir mer olika så att förlaget ändå blir nöjt.

Själv har jag bara en god vän som har haft en normal relation med sin pappa. Jag har aldrig träffat min egen. 

Ingen kan få mig att tro att det är en slump att jag trivs bäst bland dem som delar min egen erfarenhet.

Nu är inte bokkaraktärer verkliga människor, men om vi ska känna med dem så bör vi i så stor utsträckning som möjligt göra dem begripliga.

När jag berättar att alla mina karaktärer utgår från mig, så garvar folk, men så är det.

Jag kan känna igen mig i alla.

Ska vi ta lite frågor runt det här:

Hur tänker du runt att karaktärerna inte bör vara enbart goda/onda? Struntar du i det eller finns det med i bakhuvudet?

I min genre är folk oftast goda. Väldigt goda :) Så goda att jag till nästa bok (Kvinnorna på Flanagans) vill få in mer av motsatsen. Göra karaktärerna mer komplexa. Betydligt mer än tidigare. Det har varit så roligt att jobba med och jag har fått strida hårt för vissa saker som jag just nu inte kan berätta om. 

Det här är viktigt: Jag tror på att inte döma sin karaktär i berättelsen, på det sättet ger man den utrymme för att göra misstag.

Det kräver förstås ett eget öppet sinne, men det tror jag att de flesta författare har.

Har du något enkelt (eller komplicerat ...) knep för att höra skillnad på karaktärerna i dialog

Njae, jag vill ju tro det, men något knep mer än att jag känner karaktären har jag nog inte. 

Så mitt tips är att lära känna din karaktär. Då kommer också dragen som utmärker den (att den svär, viskar, nickar instämmande, låter arg etc). 

Den kan med fördel ha ticks som dyker upp ett par gånger.

Hittar du på alla karaktärer från början? Eller dyker det upp folk längs vägen?

Nej, bara huvudkaraktären som ofta har drag jag känner igen –  eller gillar/betundrar.

Det ligger mig varmt om hjärtat att ha en karaktär med ett gott självförtroende i huvudrollen. Det är mitt drömjag.

I Flanagans ljög jag ju ihop ett synopsis utan att tänka först och när jag satte fingrarna på tangenterna dök huvudpersonen plus två andra stora karaktärer upp. 

Allt sitter i mina fingertoppar. (Jag borde försäkra dem på något sätt. Jag skulle aldrig kunna prata fram ett manus.)

Jag har lätt för att gå in i huvudet på karaktärer och förstå dem när de väl dyker upp (det är i alla fall min egen upplevelse, haha).

  

Hur jobbar du (förarbetet) när du skapar karaktärer? Skapar du utförliga "personporträtt" innan du börjar skriva eller förändras karaktärerna efter vägen?

Jag gör ju aldrig förarbete eftersom det inte är så jag jobbar.

Nej, alltså inte porträtt men jag råder gärna aspirerande författare att göra det om de vet mer om sin berättelse än jag gör (återigen, jag vet ingenting innan jag börjar).

Min egen bakgrund, medberoendet främst, gör att jag har lärt mig läsa av människor, och jag fattar rätt intuitivt deras drivkrafter. Även de mindre smickrande. 

Andra har (tack och lov) inte det givet och då är ett bra sätt att förstå dem, att faktiskt gör "personporträtt."

Och ja, karaktärerna SKA förändras under vägen och det gör förstås mina också. Men om du menar att de halvvägs in är andra människor än de jag skapade från början, så nej. Men de växer och blir klokare :)

Hur tänker man/du kring att namnge karaktärer ? Behöver man göra research om det finns personer med samma namn..vilket det med stor sannolikhet gör ute i landet. Ove Sundberg till exempel, blev ju inte så smickrande att heta efter.

Man älskar ju Ove Sundberg. Såg filmen igår igen och snacka om att det där gänget kan sina karaktärer. Det är underbart att se Henrik Dorsin i action som Ove.

Jag tänker bara på det om jag skulle ge dem kanske ett ovanligt namn, men inte så länge det handlar om Sundberg. Det måste ju finnas hundratals Ovar med samma efternamn :)

I romaner använder man ju sällan efternamnet. Det nämns kanske någon gång, men vem minns att Sonja hette Gustavsson?

I min hästbok kollade jag att ingen annan gård hette Gyllentofta, men annars inte. 

Tack för era frågor. Superkul!

Fyll på med frågor. Era erfarenheter är mumma för andra!

I morgon ny lektion.