Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

tisdag 29 december 2020

Jag vaknade precis när jag drömde om Misse.

 Han hängde på ryggen på en annan katt, det sprang runt en massa både små och stora katter utanför som ville in. Totala främlingar kom in och satte sig i min soffa. Ett mycket märklig dröm och varför jag drömde om katter vet jag faktiskt inte. Jag var i alla fall sträng i drömmen och sa bestämt att de inte fick komma in.

Idag har jag pyttelite, bara pyttelite, känning i min mage, alltså kör jag flytande kost tills det är borta (vilket inte behöver ta mer än ett par timmar – eller ett toabesök), jag har allt jag behöver hemma till det. Jag handlade ju igår och kylen är fylld av till exempel yoghurt. Soppor har jag också. Något svar på röntgen jag gjorde den 8e december har jag fortfarande inte fått. Det skulle ta en vecka, men allt är ju galet nu så det är väl inte så konstigt kanske.

Det här är dagen D som i Dredigering. Jag ska som vanligt sortera i buntar, skriva ned vad jag vill ändra i handling/karaktärer och sedan börja med första bunten om 10 sidor i morgon. Jag är alltid skeptisk till kommentarerna den här andra redigeringen, som är den absolut största för min del. Tar jag bara mig igenom den så är resten av redigeringen oftast en vind. 

Den största lärdomen jag har dragit genom mitt halvlånga liv är att känslor förändras. Fast ofta inser jag det förvånat. Många vill jobba med sina känslor och förändra dem, medan jag många gånger tänker att det där går rätt automatiskt om vi GÖR rätt saker. 

Att fånga tankar och ge sig själv nya kanske inte jag tror så mycket på (för jag vet i tusan om det funkar), men att göra tvärtemot vad känslor säger åt mig att göra, däremot. 

Min magkänsla är en rätt usel värdemätare på vad jag bör göra, mina känslor är högt och lågt och bubblar ofta upp och landar sedan pladask, och kombineras därför bäst med det som är mitt eget förnuft som bygger på erfarenhet av tidigare magplask, framgångar och ett behagligt liv.

Det är till exempel därför jag inte skaffar nya djur, för att knyta ihop den säcken. 

Hjärtat säger JA, men förnuftet NEJ. Då blir det nej, för jag vet av erfarenhet att det verkligen inte bara är gullegull i soffan. 



Tänkte ta en trevlig selfie, men det räckte med en blick i kameran för att inse att jag är vit som ett lakan och helt olämplig på foton. Istället får ni den här gulliga från Jonathan.

Där har ni det. Åsas funderingar tisdagen den 29e december 2020.

Hoppas att ni har det fint, får vara friska och att vi alla snart får två sprutor i överarmen!

3 kommentarer:

Eva-Lotta sa...

Det dröjer nog inte vi vanliga, friska, får några sprutor! Ha en fortsatt fin dag😎

Eva-Lotta sa...

Inte inte utan INNAN skulle det stå.

Åsa Hellberg sa...

Ja, kanske. Hoppas inte!