Det kan vara för mycket information, men vi "måste prata om det."
Om mående under klimakteriet.
I januari förra året hade jag tänkt klart. Jag klarade inte längre att vakna flera gånger per natt, att få vallningar och frossa om vartannat, att lukta illa och behöva duscha mer än en gång per dag trots att jag mest satt stilla.
Vad jag vet förändrades inte mitt humör (mitt tålamod är konstant låååååågt och om saker runt mig - läs familj - inte agerar OMEDELBART får jag lite spader. I alla andra fall är jag ett rent och klart solsken) men att aldrig vara utsövd är inte direkt en energikick.
Så. Januari förra året.
Östrogen (Jag behöver inte kombopreparat eftersom jag inte har någon livmoder.)
M-A-G-I.
Efter ungefär två veckor var vallningarna och frossan borta, och jag SOV en hel natt.
Idag ska jag på undersökning och få nytt recept.
Jag behöver lite högre dos den här gången. Känner av lite vallningar, särskilt om jag blir lite stressad, och det är onödigt när 0.5 gram till troligtvis reglerar det.
Jag var en bra kandidat för den här behandlingen (ingen sjukdom i familjen, ingen livmoder) och jag är otroligt tacksam för det.
Idag håller jag tummarna för att allt fortfarande ser fint ut.
6 kommentarer:
Får jag genast ställa en följdfråga: Det där med att ta bort livmodern, är det ett bra beslut? I min släkt kommer man tydligen i klimakteriet seeeent och jag känner att jag döööör en smula bara jag tänker på hur många år till jag måste stå ut med pms och annan skit, så jag funderar allvarligt på att ta bort rubbet.
PMS är inte kopplat till livmodern, utan till äggstockarna, och att tvinga in ett kropp i klimakteriet ska visst göra det än värre eftersom alla hormoner ryker samtidigt (i vanliga fall trappas de ju långsamt.)
Men jag vet inte, kolla! Det är en stor operation, jag undrar om man ens gör den om det inte finns medicinska orsaker.
Visst är det MAGI med Divigel!!!
Jag brukar säga det till apotekspersonalen v a r j e gång jag hämtar ut ... de är unga för det mesta och förstår ännu inte vad som komma skall.
Hanna - jag har också opererat bort livmodern pga medicinska skäl, då var jag 49 år - men har äggstockarna kvar.
Jag tror inte de opererar bort livmodern utan anledning. Nåt hormonpreparat har jag inte, mina 54 år till trots. Här är inget klimakterie i annalkande. Inte som märks iallafall... Mamma var i 60års åldern, så antar jag får stå ut.
Kom på efter att jag skrivit att det ju är äggstockarna som måste bort. Vet inte varför jag inte kopplade ihop hjärnan med fingrarna innan jag skrev frågan ... Jävla hormonfanskap som jag måste leva med i så många år, varför, why oh why? *Tycker mycket synd om mig själv*
Skicka en kommentar