Dagens klagan handlar om min högerhand.

Handleden, bara på en sida, nedanför lillfingret.
Jag har alltid känt som om den "skaver" lite mot kanten på min lilla dator och möjligtvis har det väl irriterat för mycket nu, kanske.
Med det här jobbet är ju händerna så himla väsentliga. Eftersom mina böcker uppstår i kontakten med datorn så kan inte jag "prata" in en bok, som kanske andra skulle kunna (och så fick man anlita någon som skriver.)

Jag har ju haft gamla problem med händerna som att de är svullna och emellanåt värkande, men det hittade man aldrig något fel på.
Smörj in dem, sa läkaren, som jag aldrig gick tillbaka till igen.
Jag kan dock känna skillnad på om jag äter vetemjöl/socker eller inte. Ännu ett starkt skäl för mig att låta bli det, även om jag inte vet vilket av det som påverkar i så fall.

I alla fall.

Innan jag drar igång den stora redigeringen av Sonja kanske jag skulle skaffa ett handledsskydd. Och låta bli den stora skrivplattan jag har under datorn i knäet. Det är när jag har den som det "skaver" känns det som.

Det var dagens klag.
Och jag behöver inga goda råd.

Goda råd är inte min grej.
Jag har haft - låt oss kalla dem närstående - som har velat ösa på mig det genom åren. Och problemet var sällan rådet i sig. Det var att man inte följde det som ledde till diskussion. För om man inte följde det goda rådet fick man inte prata om det mer. I alla fall inte utan sura miner.
Jag följer sällan råd och därför är det ett fullkomligt slöseri att engagera sig i mina problem.
Om jag däremot BER om ett råd, är det en annan sak.

Och här kommer en lärdom till den som behöver.
Bara för att en människa berättat om ett problem, betyder inte det att hen ber om ett råd om hur hen ska lösa det.
Hen berättar för hen har behov av att berätta.
Punkt.

En mycket bra fråga är "Vill du har ett råd."
När man då har fått ett jakande svar på det, kan man gå all in.

Bra va?

(Är jag bättre själv då, kan man fråga sig? Ja, utom i ett fall. Jonathan. Han skulle svara "NEJ, Hon lägger sig i allt." Den förnumstiga mamman själv ser det dock detta som sin plikt.)