Idag har jag sådant flyt att jag inte vill sluta jobba,

så jag tänker gå ut och äta rätt snart, köpa en massa godis och sedan fortsätta jobba ett tag till.
Jag märker att jag närmar mig slutet, säcken dras ihop allt mer, jag går mot en sista vändpunkt och det kan hända att det här manuset snarare landar på 85, än 95 tusen. I första vändan alltså. Sedan kommer jag att fylla i, kanske skriva något kapitel till, allt efter vad förläggare och redaktör säger i sin feedback.

Mitt mål här är att nå 80´och sedan vill jag hemskt gärna ha skrivit klart allt nästa vecka, så att jag kan läsa igenom och småredigera veckan efter innan jag skickar in det den 18e augusti.

Så. Manusbesatt alltså.
Solade exakt två timmar i förmiddags men manusgrejer ploppade upp i huvudet hela tiden så hur mycket jag lyssnade på Filip & Fredriks podcast vet jag faktiskt inte. Det är annars gossar som jag gillar skarpt att lyssna på. 

Solen tar perfekt mellan 10 och 12 utan solskydd. Jag har inget som helst intresse av att bränna mig, alltså ligger jag ute det min hud tål, varken mer eller mindre.

För att spara lite tid badade jag och simmade i poolen. Ingen vattenpromenad idag alltså. Har inte varit vid havet alls. Det är möjligt att det blir exakt samma upplägg i morgon. Den verkar  ju passa mig bra nu är jag är helt inne i det som händer på Flanagans.
På måndag ska första boken komma in till förlaget.
Fattar ni? Välkommen till Flanagans är tryckt och klar (peppar peppar!)
Det är helt galet!

Typ så, med två dagar kvar här.
Jag längtar  efter Jonathan, jag längtar hem, jag längtar efter hösten.
Så fort det här manuset är klart måste jag skriva nästa korta roman om Sonja. Den om henne och Maggan. Det ska bli mig ett SANT nöje hemma i skrivstolen när förhoppningsvis regnet piskar mot rutan

DÄREFTER ska jag skapa någon form av struktur för resten av året och nästa.
Jag har jobbat intensivt i år och kommer att göra det året ut och i alla fall första halvan av nästa.

Jag har som sagt inte känt av så mycket stress men om det är därför håret trillar av (det är bättre men inte bra) så måste jag dra ned på takten. Och en del i det är att bli ännu mer strukturerad.
Det kan ju vara så att just för att det är världens bästa jobb så känner jag inte press och stress på samma sätt. Jag har heller ingen hemma som kan spegla, eller för all del trigga, min stress.
Ofta är det ju så att andra säger att man låter/är/verkar stressad. Men för det behöver man ju umgås  – vilket jag sällan gör (och inte vill göra heller, jag har det så gött i min ensamhet).

Det var det.
Nu promenad mot mat.
Hej hopp.