Jag ska åka till New York i slutet av februari

och medan min firma betalar min resa så har jag med egna pengar bjudit med Jonathan.

Det ska bli såååå roligt att dra med honom runt stan.
Vi var där när jag fyllde 50, och då var Jonathan inte fyllda 18 än. Jag var så enormt fattig efter att just blivit av med ett uppdrag som coach. Men resa och hotell var redan betalt så det var inte så mycket att diskutera. Det gick bra, men varje dollar som jag spenderade (bara på mat och dricks) gjorde ont och mycket av mitt minne av den resan handlar om rädslan jag kände för att pengarna inte skulle räcka.

I alla fall: Jag har saker att göra i New York inför Flanagans 3 och vill inte han hänga med på det så ser han fram emot att roa sig själv. Vi är ju rätt bra på sådant i vår familj.

Jag vet i alla fall vad som ska roa oss tillsammans och det är musikaler.
Dear Evan Hansen är självklart, sedan får vi väl se vad vi mer kan tänka oss. Hamilton ligger bra till. Det vore ju mäktigt att se den på Broadway. Vi har båda sett den i London (vid olika tillfällen), men ny cast är ju alltid spännande.
Jag skulle så gärna vilja skriva en musikal någon gång, dramaturgiskt är ju det världens utmaning. Och jag gillar ju utmaningar!

Idag ska jag jobba med lite Sonja, tvätta och sedan inte göra så mycket mer. Det är bra för mig att sno åt mig vila där jag kan. Jag har skaffat mig ett par extra veckor med Sonjamanuset och det är bra, för det kommer nog att behövas.

Igår vobblade mitt hjärta rätt rejält, sådär så att jag fick stå och hålla i mig en stund.
Jag var på Ica och kände plötsligt att jag var helt slut i kroppen och att det var tungt att andas, som om all kraft bara lämnade mig. Pulsen skenade, och jag fick ställa mig vid en frysdisk och hålla i mig tills den lugnade ner sig ... och sedan var det som om det inte hade hänt. Det var över på ett par minuter. Men under de minuterna kändes det som om jag skulle falla ihop, som om jag behövde påkalla någons uppmärksamhet för jag hade just då ingen möjlighet att ta mig ur butiken själv.
Tänk att det bara kan gå över.
Märkligt.

I morgon tänker jag traska iväg till Vårdcentralen och be dem kolla blodtryck och sånt. Jag hade ett blodtryckspåslag ett tag  innan hjärtrusningen och det kanske hänger ihop?
Jag har återigen listat mig på Capio i Farsta eftersom de har insett att deras tidigare system var helt galet. Nu kan man både boka tid och gå dit akut, som man inte kunde när jag behövde deras hjälp i våras.

Det var det. Idag känner jag mig pigg som en mört, trots mörkret.

Och namnet på Flanagans 2 är klart:
Kvinnorna på Flanagans.

Wohoo