Om axlarna sitter rätt på plats

pekar tummarna framåt, inte inåt, fick jag lära mig på en sajt jag var inne på.

Jag tror efter att ha ställt en egen diagnos, att jag har ett så kallat impingement i höger axel. Jag har haft det länge, det blir till och från lite sämre, men sedan går det tillbaka om jag inte viftar med armen för mycket.

Jag har ju varit rädd för en frozen shoulder där också, i andra började det på samma sätt, men tror ändå – peppar peppar – att det handlar om lite förslitning, något som hamnar i kläm och som går att träna bort. Jag har haft det länge, men struntat i  det eftersom jag inte har värk bara rörelsesmärta. När jag har ansträngt den går det inte riktig att nå ryggen, varken över axeln eller eller bakåt och upp på ryggen.

Men det viktigaste är att axeln sitter rätt, tydligen.
Alltså tränar jag på att inte skjuta fram axlarna och att tänka på tummarnas riktning.
Jag ska också plocka fram mina gummiband som jag fick av sjukgymnasten jag gick till med min nackspärr. Det är bra träning.

Idag är jag redan klar med dagsmålet som var på ettusen ord.
Jag är nämligen också efter den här dagen sorterad, har gjort en plan (inte på handling, men när olika karaktärer ska ha sitt perspektiv) och ska skriva tio kapitel på ca 1500 ord fram till och med den sjätte februari.
Det betyder att jag två dagar måste skriva ett och ett halvt. Det fungerar. Då har jag 19 000 när jag tar paus för en ny omgång Flanagans2redigering. Återstående 14 000 skriver jag under två veckor i mars.
Beställningen från Bonnier Bookery är 33 tusen och det är vad jag utgår ifrån att det här landar på, nästan exakt på ordet.

I huvudet har jag kreativt brottats med det här Sonjamanuset. Jag har tänkt och tänkt och tänkt men varit helt tom på idéer och har som vanligt glömt bort att jag ALDRIG har några, att allt kommer när jag skriver.
Jag måste blir bättre på att lita på det för det här går jag igenom med varje manus (jag brottas redan med Flanagans3)
Igår kväll hade jag svårt att somna för att jag inte visste hur manuset skulle utvecklas och så gick det förstås alldeles utmärkt att skriva idag när jag hade strukturen på plats.
Så märkligt. Men skönt. Man ska göra på det sätt som funkar, det vet jag ju sedan tio böcker, ett manus (Flanagans2), tre kortromaner och några noveller. I love struktur. Det tillåter mig att vara konstnärligt fri – om jag får låta lite pretentiös.

Tillit, Hellberg, tillit.

Nu gummiband och tummarna framåt!