Man jobbar så länge med något, känner, reviderar, gör om, får feedback ... och sedan ligger den där öppen för att kritiseras. Det är ju helt sjukt egentligen. Vem har det så på jobbet. Hundratals chefer kommer in och säger vad de tycker. Och inte bara det. De skriver dessutom om det överallt.
Det finns inget mätbart, inget åh vad du har jobbat effektivt och bra, utan det är slutresultatet som är öppet för granskning.
Fast så är det ju med konst. Alla får ha en åsikt och alla har det. Många har åsikter utan att kunna sätta fingret på varför, många säger sig vara recensenter men är egentligen "bara" tipsare och förmår inte en analys – men når många andra med sitt tipsande.
Därför blir
Hurra för det och för att man kan förstå kvinnor trots att de inte är gulligulliga.
För det går ju inte att förklara konst. Jag gillar ju inte ett verk mer för att någon förklarar tanken bakom. Jag kan sympatisera, känna för hur man har tänkt, men det betyder ju inget för mig när jag ska ta in konsten i mig.
Och kanske det är det som är det svåra när man har lämnat det ifrån sig.
När det är klart är det klart. Inga diskussioner i världen kan ändra på romanen/tavlan/låten efteråt.
Svårt, fy fan.
Det är lättare för mig att skriva nytt. Och jag travar på framåt.Jag ligger efter men hoppas ta igen en del. Inte mycket mer än två veckor kvar och det återstår MASSOR!
Hoppas att ni har en fin dag/vecka/semester.
Tjohoo!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar