Kala väggar är verkligen inte min grej.

Men det är en gräns mot när det blir för mycket. Jag brukar fota för att få en känsla av om det är för mycket eller för lite. Det är tyvärr sällan perfekt. Så jag byter,  sätter upp nytt och  är alldeles kär i de där krokarna man kan fästa med tejp så att man slipper borra.
Inga tunga grejer såklart med mina tavlor väger inte så mycket.

Den stora  tavlan här väger fyra kilon och har många små ställen på baksidan där man fästa, så den sitter med tre stycken tejpade krokar.

Här får morfars klocka dela utrymme med modern konst (numrerat tryck, I love it) spegel från en gammal släkting, en fin akvarell som Simonas äldste son har målat av ett foto av Jonathan och Linnea och så Jonathans dagismålning. Förut satt enbart Chanel or Die ovanför soffan. Nu fick väggen mer liv. 

Jag ser också  att jag har fått några skrapmärken på väggen och den ska jag fixa med målarfärg någon gång när jag orkar.

Idag har jag gjort mitt, känns det som. Köra i 50 mil  är tröttsammare än man kan tro, i alla fall dagen efter. Jag har jobbat, men inte så mycket som jag kanske borde ha gjort.

Men, jag tar igen det. Jag har TÄNKT idag och lagt till ett ytterligare perspektiv långt bak i historien som inte kommer att påverka annat än att historien också får ytterligare en annan vinkel. Tror att det blir bra.

Tjohej.
Lördag.
Bra dag, så här långt.