Jag läser om familjen som sparar 14 000 i månaden

och tänker, oj, vad bra gjort. 

Fast det känns ändå som om något gnager i mig när jag fortsätter läsa och det står att de avstår i princip allt för att spara. Familjen har tre mindre barn som sägs vara väl medvetna om kostnader, miljö och hållbarhet. De åker aldrig på semestrar, frågar sig vid varje potentiellt köp "behöver jag det här." 

Vad man sparar till? Att gå i pension tidigt. Mamman ska gå vid 45, pappan är tydligen något äldre och de vill gå samtidigt.

Kanske är det detta som gnager hos mig, att man inte vill spara till upplevelser med barnen utan samla till sig själv och ett pensionärsliv. Det är klart att man ska spara till sin pension, men om man har små barn kanske man också ska tänka in dem? Det är möjligt att artikeln är vinklad och att även deras barn visst får gå på ett nöjesfält eller något annat som kostar pengar, att de får nya jeans inte bara ärva, för sådant är viktigt när man kan. 

Jag fattar idén med barnbidraget och att det ska vara allmänt för att inga barn ska behöva bli utpekade, i alla fall var väl syftet det en gång i tiden, men det blir barn ändå. Det blir så orättvist när vissa kan lägga det på hög – "det blir en bra insats till en lägenhet" – och så finns det ensamma föräldrar som bara inte får det att gå runt. En stats prio borde väl snarare vara att utjämna orättvisor?

Jaja. Jag är ingen politiker och barnbidraget verkar aldrig ens diskuteras. Själv sparar jag bara till något jag vill ha, som fina saker i min lägenhet eller fina kläder. Som ensam skulle jag förstås kunna lägga det på hög istället (numera) även om högen förhållandevis inte skulle bli särskilt imponerande, men jag har koll på min pension, tänker inte gå tidigt om det inte behövs, och så länge använder jag mina inkomster till det jag anser vara frihet. 

Vi pratade om det, Jonathan Linnea och jag häromsistens, hur de älskar restaurangupplevelser och så gärna lägger sina pengar på att gå ut och äta istället för på nya kläder (eftersom de också måste välja) och jag fattar ju det. Jag var likadan när jag var ung. Mat har aldrig intresserat mig, men nöjen: se människor, dricka vin, skratta och dansa på lokal var min grej. 

Alltså före barn. 

Efter barn låg fokuset bara på att få vår tillvaro att gå runt och att han inte skulle behöva sakna något. Jag sa aldrig att vi inte hade råd, som föräldrar slentrianmässigt verkar säga när barn ber om något. Att vi som liten familj hade det tufft ekonomiskt förstod han först när han var vuxen, och jag tror att det beror på att jag aldrig belastade honom med det. Bra gjort, Åsa! 

Funderingar en torsdagsmorgon då jag ska deklarera moms.

Världens varmaste morgonrock! Fleece, hellång, flera år gammal, älskar den kyliga morgnar.