Precis som andra, i alla fall vanliga människor,

blir jag helt förtvivlad när jag läser om hur vissa barn har haft det och jag känner mig så hjälplös när jag inte kan göra något. 

Idag läste jag om treåriga Albin som (2018) blev misshandlad till döds av sin styvpappa och det går inte att ta in skräcken pojken måste ha känt och som han uttryckte, eller att myndigheter – trots att man VISSTE – inte gjorde något. Det finns inga ord för det. Vidrigt, brutalt och hjärtlöst räcker inte.  

Och nu är det snart jul, en jul där ett barn ska få se sina föräldrar packade, drogade, arga, grälande, elaka och i vissa fall få se pappa slå mamma – eller få stryk själv. 

Under tiden har vi andra smaskat på julmat, suttit lugnt i våra tv-soffor och glott på den perfekta familjen Svensson. Vi har blivit mätta, är småtrötta och har inga bekymmer utöver Coronan som sätter käppar i hjulet för våra planerade utlandsresor.

Vi som har det så bra måste ha civilkurage att anmäla. Mammor måste lämna sina misshandlande män, pappor måste också lämna när det behövs. Om vi har vuxna barn som är i sådana relationer måste vi gripa in, vi måste lägga oss i, anmäla, hur svårt det än är.

Ett barn ska inte tvingas vara kvar hos en förälder som slår. En förälder som slår slutar inte.