Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

söndag 24 januari 2021

Söndag,

 men i min värld var det söndag redan igår. Det gick upp för mig senare på kvällen att så inte var fallet.

Jaja, en extra dag är ju bara toppen för mig som redigerar för fullt.

Fast igår tog jag mig ut för första gången sedan dagen innan nyårsafton (borträknat mina korta inhandlingsturer där jag ev rör på benen en aning, men utomhus är jag ju inte) och gick ned till sjön och tillbaka, en liten tur på kanske 40 minuter. Det var lerigt och halt, och folk klamrade sig fast vid räcket vid vattnet – men var gör man inte om det är sol en dag.

Det är sol idag också, och om jag orkar ska jag gå en sväng senare men har inte lika mycket energi idag som de senaste dagarna. Det går verkligen upp och ned, det där. 



Det viktiga idag är jobbet. Jag har tre dagar på mig att klara av första genomgången och därefter har jag tio dagar på mig att gå igenom det en gång till. Jag hade gärna haft ytterligare en vecka, men som vanligt har det knaprats på min redigeringstid (sånt händer mig nästan varje gång) och det gör att den tiden jag bad om från början fick jag till sist ändå inte. 

Det verkar inte spela någon roll att jag lämnar tidigare än alla andra, det blir ändå stressigt när väl redigeringen kommer igång. Den här gången lämnade jag manus 21 november, men fick ändå inte tillbaka det förrän i mellandagarna. Det är viktigt att man frågar sin redaktör/förläggare om det kommer att bli liggande eller inte för då kan man ju fortsätta jobba i det. Det glömde jag den här gången. Klar blir man aldrig, inte jag i alla fall. 

I veckan läste jag återigen ut "Sista brevet från din älskade", en av få böcker där jag inte vill ändra ett enda ord. varje gång jag läser den tänker jag att det är helt perfekt. Översättarna till Jojo Moyes böcker är så förbenat duktiga, den här är översatt av Emö Malmberg. Att orden faller så rätt är förstås också till stor del hennes förtjänst.


 

Flera av mina böcker översätts ju också till andra språk, men hur de tar sig ut på till exempel rumänska vet jag inte. Just den översättaren frågar ofta när något gör henne förvirrad och det är jag tacksam för. Men hon är en av väldigt få. Hellre många frågor än att man gissar, tänker jag. Jag vet en person som fick sitt "en klapp på kinden" översatt till "ett slag på kinden". Lite skillnad.

Jag hade en korrläsare en gång som la till ett inte där det verkligen inte skulle vara ett och meningen tappade hela sin betydelse tack vare det. 

Numera försöker jag läsa sist av alla, men det är en svårt läsning när man har sett sin text så många gånger. Kvinnorna på Flanagans var bedrövligt korrläst och jag tror att jag i allra sista läsningen, när allt ska vara "perfekt" hittade typ 40 grejer som borde ha hittats tidigare (av mig, redaktör och korrläsare). 

Det var det här inlägget söndag. Eftersom ni vid det här laget vet att jag skriver mina inlägg utan en tanke innan, så blir det förstås massor av fel även här. Grammatiska, eftersom jag skriver och pratar lite baklänges, och andra fel eftersom jag bara skriver på. DET FÅR NI PÅ KÖPET. Varsågoda!



Hoppas att ni får en fin söndag!

4 kommentarer:

Eva-Lotta sa...

Så vårigt det ser ut hos dig!
Nu är alla Sonjor utlästa. Det gick fort, läste nästan nonstop ena dagen.

Åsa Hellberg sa...

Haha, vad kul! Tack!

Carin sa...

Apropå översättning:
Har förlaget fasta översättare eller kan du påverka vem som översätter?
I Systrarna av Lucinda Riley har alla sing. "you" översatts med du!! Blev
störigt när tjänstefolket duade sina chefer i Brasilien och Frankrike i början av 1900-talet. Även i andra länder håller man fortfarande på artighet och respekt och använder ni.

Åsa Hellberg sa...

Nej, det kan inte jag påverka. Oftast har man rätt lite kontakt med andra länders förlag.
Men Lucinda Rileys översättare är ju svensk, så där kan man förstås som läsare slänga iväg ett mejl till förlaget som ger ut dem. De kanske inte ens har upptäckt det.