Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

söndag 17 januari 2021

Som de flesta andra lever jag på hoppet.

 Allt annat vore så deprimerande att till och med jag, som inte har några depressiva sidor egentligen, skulle bli låg.

Ändå har jag så mycket som många andra inte har. Jag har jobbet hemma, är van vid att vara ensam, klarar min ekonomi (alltid peppar peppar) eftersom mina varor (böcker) numera har fler former än en. Den som just nu är piggast försäljningsmässigt på ljud är Ett oväntat besök. Jag har inte en aning om varför den tickar på som den gör, men inte gör det mig något. 

Nu har jag inga exakta siffror på Sonjorna, bara på böckerna jag har släppt på Forum och Ett oväntat besök (den om hästgården) kan bli den första boken där att nå 50 tusen lyssningar. Mycket för mig. 

Så jag har inget att deppa för som det ser ut just nu. Om jag är låg någon gång har det alltid en orsak, och det är jag så tacksam för. Jag kan alltid säga vad jag saknar och behöver. Kanske borde jag kalla det oro, inte depp. 

För andra är det inte riktigt så, de kan på riktigt ha deppiga känslor utan att veta varför och det är förstås så mycket tyngre. 

Och den som behöver umgänge, liv och rörelse för att må bra har förstås lidit under det här året. Jag har vänner som har oerhört svårt för att hålla karantän just av den anledningen. Jag fattar det. Fy tusan.

Så jag behåller hoppet. (Vill nästan inte läsa tidningar av den anledningen för minsta bakslag slås upp som om allt vi stått ut med hittills är förgäves.)

Jag frågade mina följare på Instagram vad de mest längtar efter och jag fick underbara svar som gjorde mig så varm och rörd. 

Så hoppfulla Åsapåsa ska jobba vidare med näsan i bordet, och när jag lyfter blicken vill jag se ljus. Förra året solade jag på balkongen i mars. Det vore underbart om det blev möjligt i år också.

Be safe. Det kommer att gå över!




2 kommentarer:

Eva-Lotta sa...

Ett oväntat besök är en väldigt bra bok helt enkelt.

Åsa Hellberg sa...

Tack, ja, men den går lite FÖR bra för att bara vara bra, haha.